Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af A. A. Grafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXV
"Tyst! jag ber, gör ej, som gubben plär, Då han taflor
fram i skåpet rullar.1’ -
"Stör oss icke, låt oss sjelfva se" - Men jag står
ju här ännu allena. Nå! så måste jag mig ner bege,
Blott ej föttren med den gamle skena."
Den sista gången Franzén återsåg sin fosterbygd, det
land, der han stämde sin lyras första toner, derifrån
hans skalderykte hade utgått öfver Norden och der han
fordom egde ett kärt hem, var år 1840, då han reste
till Helsingfors att, såsom jubelmagister, bevista den
akademiska festen. Han har egnat denna färd en sång,
som tecknar den gamle skaldens känslor vid hågkomsten
af fordna dagar och vid åsynen af det myckna nya, som
mötte hans öga. Han tycktes finna sig sjelf der såsom
främling, äfven om han icke mottogs som sådan. I den
varma hyllning, som visades honom af Finlands utmärkte
män, så äldre som yngre, kunde likväl ej den sorgliga
tanken undertryckas, att han ej mer tillhörde dem. På
minnesblad, som han hemförde från detta afskedsbesök,
hafva Runeberg, Castrén, Lönnrot och andra tecknat
sina namn. Der finnes följande ord: "Pennan kan ej
uttrycka, hvad ett finskt hjerta känner, då ögat ser
Franzén.1’ Fr. Cygnseus skrifver:
"Fridfull i ett ögonblick förenat Har din själ,
hvad sekler ej förent."
Snart förbjödo de sjunkande kroppskrafterna några
långa utfärder. De sista inskränktes till besök
i Umeå, der ännu under det år, som föregick hans
död, hans barn fingo hugnaden att hafva den älskade
och vördade fadren ibland sig. Hemma eller der var
hans yngsta dotter hans trogna Antigone. Af hennes
vaksamma omvårdnad mildrades mången plåga, af hennes
glada lynne skämtades den ofta bort. Hon var hans
föreläsarinna, då han satt framlutad och nästan
hopsjunken i sin gungstol, hvilken hon med foten sakta
rörde under läsningen. Hon var hans handsekter, då han
ville låta anteckna, hvad han i de tysta stunderna
hade öfvertänkt. Till lekar af hans älskliga snille
höra hans Charader; i en samling utgifne 1849. I dem
har hans barnafromma sinne inväft, med lekens ord,
mången allvarlig tanke. En recensent yttrar om dem:
"oss synes denna företeelse märkvärdig, såsom i den
skäraste bild framställande försoningen mellan djupt
allvar och gladt skämt - en försoning, som kan ega
rum i ett sinne fullt af christlig frid och fröjd,
men väl också ensamt der" *. Det skimrar i alla de
små dikter, som den gamle
: Se Tidskrift för svenska kyrkan 1850, andra häftet,
sid. 99.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
