- Project Runeberg -  Folkens tro om sina döda /
34

(1874) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Flere förhållanden torde hafva medverkat till
denna själavandringslära. De väsen, som omgifva
människan, hafva ock sina grader af lif och man
behöfver för sig förklara detta. Man tror, att den
dödes ande icke är långt borta, man måste då
äfven söka en kropp, i hvilken han kan bo. De
bildliga uttryck, som under folkens barndomstid äro
vanliga, och som ännu i viss mon bevarat sig i våra
dagars poetiska språk, blefvo småningom utsatta för
missförstånd och uppfattades icke som bilder utan
som verkligheter. Att i döden den ädles, den
manliges själ lyfter sig på vingar för att jublande fara
i skyn, kunna äfven vi metaforiskt säga; de gamla
Mexikanarna, å andra sidan, uppfattade det så: den
dödes ande går in i en fogel. Iroquois-indianernas
ofvannämnda sed är ganska betecknande i detta
afseende. Naturfolken lefva ofta i ett godmodigt
förhållande till åtminstone vissa af djuren, äfven de
vilda, och under det de icke alltför noggrant
göra sig reda för skilnaden i psykiskt hänseende
mellan människan och djuren, kan tanken att
människosjälen tager boning i djuret, icke för dem
förefalla vidunderlig. Därvid bidrager ock den förmenta
likhet man tror sig se hos en människa och ett
djur; vi pläga ju ännu i dag kunna säga, att en
människa har vålnad af det eller det djuret. Några
Indianer visade mycken höflighet mot en gammal
björnhona, hvars utseende och min lifligt påminte
dem om en afliden fränka. Indianerna begrafva ock
de döda djuren, på det deras på jorden
kringvandrande andar icke skola göra dem något ondt.
Hvarest en bäfver bott, där dröjer hans ande gärna qvar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:37:56 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/folketstro/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free