Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägfinnares uppgift. Hinduen offrar en svart ko för att
komma öfver dödsfloden Vaitarani, och han håller
gärna i sjelfva dödsstunden kons svans i sin hand;
kon simmar före, och han håller sig uppe genom
att hålla i svansen. Mannhardt har visat, att denna
tro icke uteslutande tillhört det gamla Indien. Man
har plägat leda en ko i liktåget i Sverge,
Danmark, England och Tyskland. När konung Karl XI
den 8 februari 1681 påböd, att likstolen i vissa fall
skall utgå med en ko, är det fara värdt, att det
gamla dödsoffret döljer sig under förordningen, så
mycket troligare, som väl icke denna, men folkseden
i vissa delar af Sverge, fordrar att kon skall vara
svart, liksom det gamla Indiens döds-ko.[1]
Men äfven de döda tingen har man tillerkänt
en själ, och lades sådana ned i grafven, följde
naturligtvis deras själar den dödes.
Algonquin-stammarna i Nordamerika voro förvissade, att yxor och
kittlar, lika väl som människor och djur, skulle
färdas öfver vattnet och gå till den stora byn, där
solen går ned. På Fidschiöarna trodde man förr
allmänt, att om en yxa förstördes, gick hennes själ
till Bolotu, de dödas ö. I Birma tro Karenerna
ock att trän, örter och alla af människohand
arbetade föremål hafva sina själar. En höfding för
Ojibwa-stammen (hörande till Algonquin-gruppen)
blef skendöd. Vid uppvaknandet berättade han,
att han hade färdats öfver vida gräsfält, förbi
herrliga lundar, där otaliga foglar sjöngo, samt sett de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
