Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slända.[1] Så länge seden att begrafva den döde i
hans kläder bibehöll sig, lät man vanligen smyckena
följa med. Under allt detta ligger naturligtvis
föreställningen, att den döde kan bruka och fröjdas af
det som får följa honom i grafven, men de
efterlefvandes tankegång är icke längre lika öppet naiv,
som när de låta honom få allt hvad han kunde
behöfva. Under bronsåldern nedlades i grafkrukan
miniatyrdolkar, allenast ett par tum långa. I vår tid
offrar Hindun åt den döde bröd, blommor och betel
samt lägger öfver brödet en ullgarnsända, sägande:
»håll till godo med denna ylleklädnad». I vår tid
lemnar man äfven i China som ressällskap åt den döde
pappersdockor och papperskistor, förärar honom
papperspengar öfverdragna med stanniol, pappershus
att bo uti och pappersnycklar till papperskistorna i
hvilka guld- och silfvertackorna af papper förvaras.
När man i bronsåldersgrafvar ofta finner en liten knif
och en pincett, troligen sysaker, får man kanske anse
att därmed betecknas den aflidnas kön. När under
järnåldern man ofta nöjde sig med att bland de
brända benen nedlägga en knif eller några
järnnaglar, gick man ännu längre i symbolisering.
Antagligen naturmakterna till trots och den dödes
qvarlefvor till skydd lade man i grafven något
föremål af järn — alldeles som man åtminstone helt
nyligen skyddade sig under badning mot vattenandarna
genom att sticka en stålknif i sjöbottnen, eller
som man tvifvelsutan än i dag söker drifva det
onda ifrån sig genom att efter det kasta stål eller
ett eldkol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
