- Project Runeberg -  Folkens tro om sina döda /
101

(1874) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

komma under vår järnålder. Skulle väl den
treuddiga grafven hafva fått sin grundform under
inflytande af en förkärlek för det trearmade
symboliska tecknet? Detta förklaras med fog som en
sinnebild för rörelsens princip i verlden, för en
genomgripande, beherrskande, i rörelse sättande, skapande
och verkande gudamakt, hvilket allt, om vi tänka
på våra fäders gudaverld, fullkomligt låter sig
lämpas på Odin, hvars namn särskildt framhåller honom
som en personlig representant af rörelsen i verlden.
Den treuddiga grafven med sin påminnelse om
symbolen för verldsrörelsens princip skulle således kunna
tolkas såsom helgad åt Odin. Vi veta af våra
fornhäfder, att den döende plägade symboliskt märka
sig åt Odin med spjutudden.[1]

Begäret att göra grafven storartad utbildade
sig så, att man gjorde monumentala verk, som icke
äro att anse som graf- utan som minnesvårdar. Vi
hafva redan talat om Hellenernas kenotafier. En
liknande bestämmelse hade de stenar, som stå resta
bland våra nordiska grafflockar, de äldsta stumma,
de yngre runristade. Därför äro äfven de af
intresse för oss i detta ögonblick, att man helt visst
icke hade hedrat de döda med besvärligt resande
af stenar, därest man icke hade trott sig därmed
bereda dem någon glädje. Också prisar »den höges
sång» enhvar lycklig, som får en son, ty

Sällan resta stenar
stånda när vägen,
reser ej frände åt frände.


[1] Det är af detta symboliska bruk, som man har fabriserat historien,
att hos våra fäder tog den å sotsängen döende lifvet af sig med spjutstygn
för att få komma till Odin. Man ristade allenast Odins märke på sin kropp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:37:56 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/folketstro/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free