Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURSPEGEL
den farligaste av alla sanningar i ansiktet
på Sesar innan han blir nedskjuten, och
den ensamme härskaren går ut i sitt
ödsliga fjällrike med romanens sista replik,
de här makabert komiska orden: "Min
Gud, min Gud, varför har du övergivit
mig?"
Detta är inte ett referat av den väldiga
romanen, som mäter över 600 sidor. Den
kunde ha varit kortare, i början är den
omständlig och lite svävande. Men med
den gradvis stigande spänningen stramas
berättelsen åt, de långa samtalen knappas
av, bredden blir kraft och romanen ett
drama i episk form. Denna drama talar
människornas sak mot "kejsarvansinnet".
Och gör det med övertygelse och värme
men inte i sin tur anklagande. Diktatorn
är också en människa, hans redskap
likaledes, fast mekaniserade,
framgångslyst-na, sadistiska, orättrådiga. Boken döljer
inte svagheten hos de för tillfället
maktägande, lika lite som den blottar andra
svagheter hos de för tillfället underlägsna
Det är över huvud en bok om människor
i första hand, och en positiv bok. Den
tecknar alla figurer med en sträng
objektivitet, klart och fast, med knappa drag
men levande alltigenom. Och enkelt
mänskliga alltigenom.
Detta "mänskliga" betyder inte idyll
på minsta vis, heller inte förklarande
psykologi eller människoskildring i någon
originell djuplodning. Det är en
idéroman med dramatisk uppbyggnad. Den
behöver abstrakta medel och nyttjar
sådana. Den behöver symboliska gestalter,
klargörande handlingar och upplysande
ord, och den tar allt detta i bruk men
gör det på ett klokt, realistiskt bindande
sätt. Det är en beundransvärd bok, en
stor bok och en oändligt nyttig bok.
Det hör till den kärva stilen i en bok
som denna att skildringens färg är enkel
och behärskad. Diktaren har ändå
lyckats hålla den ljus; ibland är den vacker,
aldrig sentimental. Han har slopat ali
utsmyckning av scenerna. De bli ändå
gripande nog i sin nakna kraft. En av
de starkaste är avrättningen av de fyra
"röda" på fängelsegården en morgon i
soluppgången. Fängelsets andra politiska
fångar, ett par hundra, stå uppställda
omkring för att bevittna handlingen,
"yxans sakrament". När bödlarna gå till
sitt verk börjar en underlig sång att ljuda.
Ingen sjunger — men alla fångarna
gården runt ha mumlande stämt upp
Internalen, med orörliga läppar. Sången
stiger under hela akten, till en dämpad,
hotfull kraft. Det är som om själva
murarna tonade när det första huvudet
faller. Och sedan ljuder den med ständigt
växande styrka. "Segersången om
friheten och lyckan hade aldrig klingat så
bländande ljus som här på denna
fängelsegård." Direktören är mållös av ursinne
men maktlös.
På samma sätt är härskaren med sin
kalla vildhet maktlös mot de tåliga, rena,
starka människorna som förbli kärnan i
folket. Han blir en utstött. När han på
sin fjällvandring inte mer får se det
vakande ljuset lysa i systerns fönster, grips
han av ångesten över att inte längre vara
människa, utan "en tom, skrällande
järnrustning som går genom världen."
Tigande eller gråtande ha alla dömt sin
förtryckare som förbrytare. Ännu kan han
utnyttjas av sina enskilda redskap för
deras framgångs skull, men han är inte
länger en levande människa, han "är
bara kejsaren".
Och människorna? Nederlaget nu är
deras, lidandet är deras så länge man
låter sig förtryckas. Men i dem sker
undret, i dem är livet — och deras är
framtiden. Detta är bokens inre mening, den
okuvliga mumlande genom de många
sidorna.
Henry Peter Matthis.
Varje bibliotek bör prenumerera på FOLKLIG HULTUR
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
