Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURSPEGEL
En ny stor svensk författare.
FRITZ THORÉN: Jag är eld
och luft. 616 sid. 12 kr.
Bonniers.
Boksäsongen är full av glada hojtanden
om ständigt nya förträffligheter:
mästerverken hopas på boklådsdiskarna, om
nian skulle rätta sig efter recensionerna
— de recensioner nämligen, där man är
förnöjd med det lilla och accepterat den
branta nedskrivningen av andliga och
språkliga värden. Man menar inte så illa:
när det sägs att en bok är ett
utomordentligt mästerverk och att den kommer att
stå sig i alla tider och när de största
namnen i världslitteraturen halas fram till
jämförelse, avser anmälaren helt enkelt
att uttrycka, att lektyren berett honom
trevnad och att förf. ifråga visat ganska
stor händighet i formuleringarna. Det
tråkiga är, att superlativsjukan sprider
sig genom att förläggarna hugga just de
värsta överdrifterna för sina annonser.
När en författare av ofrånkomlig
betydelse framträder — och det är fallet med
Fritz Thorén — får man en känsla av
vanmakt, om man har skyldighet att
bekantgöra det angenäma faktum. Här är
en bok med tyngd och kraft och mening,
med stora svep och djup
människokunskap; men vilket språk skall man ta till
för att göra detta uppenbart?
Becensions-språket? "Ett mästerverk", "utan ringaste
tvivel en av de stora och bestående" —
orden ha ju förlorat sin betydelse genom
träget begagnande på ovärdiga objekt.
Man tänker med saknad på den tid, då en
katt kallades en katt och Bollin en skälm,
då de gyllene orden verkligen voro
gyllene, innan bio- och litteraturindustrin och
idrottsjournalistiken rånat dem på
glansen, och man önskar för ett ögonblick
återge de stora och fordom drabbande
orden deras kraft.
Med ali respekt för vad ord betyda må
det sägas, att vi med Thorén fått en ny
stor svensk författare. Fjärran från
bullret har han skapat ett verk, som ger
honom en plats i den svenska
litteraturhistorien, och icke en av de minsta. Han
har inte gjort det lätt för sig. "Jag är
eld och luft" är den digra, men aldrig
utkavlade romanen om en stor
konstnä-rinnas tillblivelse, om själva den oerhört
komplicerade, lönnliga process, varur
geniet framgår. Det hade kunnat bli en
behaglig miljömålning, ett bizarreri, en
psykologisk penetration i modern stil.
Det har blivit ett porträtt av övertygande
sanning och ett inträngande i det
djupaste och mest fördolda i en
konstnärssjäl. Avståndet från alla muntra
nyckel-romansambitioner markeras genom
miljön: 80—90-talets.
Den kraft, som driver
kyrkoherdedottern Jenny Ahrman att bli en stor
skådespelerska, är en borrande desillusion, en
sviken kärlek, som blir "den själens
sjuka punkt, där diktens pärla hårdnar".
Hennes relationer i livet gå ständigt
tillbaka till denna upplevelse; det är den
förlorade älskade hon söker överallt, det
är hans namn som kommer på hennes
läppar när känslan väller fram, fast
moatjéerna skifta. Den verklighet, som
gett henne så svåra hugg, angår henne till
slut inte, hon lever fjärran i fiktionernas
värld och revanscherar sig i konsten.
Hennes kärleksliv får en ironisk klimax i
förbindelsen med den unge obetydlige
skådespelaren Töre Ekström; först nu är
det hon engagerar sig på blodigt allvar
och med en brutal pust från den
verklighet, som hon förnekat. Dessförinnan har
hon havererat i äktenskapet med en
åldrande apotekare (ett oförglömligt
porträtt av en god bracka och en lidande
människa, som oförskyllt kommer in i
geniets förbrännande ljuskrets) och
framlevt några oroliga år med en konstnär.
Större anläggning har skildringen av
hennes förbindelse med den rike och
sensible konsul Hegert, en magnifik
gestalt med drag som attrahera och
repellera: skildringen har lysande
enskildheter, men är inte utan gammalromantiska
element. Ekström — siste man — har
ungdomen och den direkta erinringen om
ungdomskärleken; i upplevelserna med
honom är det själva den handfasta
verkligheten som griper tag i Jenny, utan att
hon dock besinnar vem hon har att göra
med förrän i sista ögonblicket. När det
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
