- Project Runeberg -  Folklig Kultur / 1940. Årgång V /
105

(1940-1942)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKEN

som förbrukningsvara.

I anslutning till den inledda
bokläsnings-kampanjen har Folklig Kultur fått
mottaga nedanstående inlägg. Även om
det finns både ett och annat att
invända mot författarens rättframma och
temperamentsfulla synpunkter, avstå vi från
kommentarer. Det vore faktiskt synd
att förtaga inlägget något av dess
ursprunglighet. Vill läsekretsen fortsätta
debatten, så stå vi med största nöje till
tjänst. Givetvis måste redaktionen dock
förbehålla sig rått att disponera
inkommande manus så som den finner
lämpligt. Utrymmet!

Varför ska man ta för givet att folk i
allmänhet inte vill läsa böcker? För
min del tror jag det är tvärtom. Folk vill
läsa böcker. Låt oss alltså i stället ta för
givet, att om bara hindren kunde röjas
undan, så läste alla människor böcker.
Det kan ju tänkas, att det till en början
inte blir den allra mest klassiska
litteraturen, men det är väl ingen av oss, som
har börjat med den. I stället har väl alla
vi, som trätt ut i livet med bristfällig
kännedom om den svenska litteraturen
och dess väsentliga drag, börjat med att
läsa rubb och stubb som det föll sig. Fick
man tag i en bok, så läste man den och
därmed jämt. Jag började med gamla
bortkastade familjejournaler, som jag
läste ett par varje dag, när jag vallade
korna på Holmaberget. Jag skulle se
efter så dom (korna) inte gick över
bäcken. Där ställde jag en stör och hängde
min röck på den, så att dom inte vågade
sig över. Så skulle jag vakta dom för
bron. Där lade jag två slaner över, så
var den vägen stängd. Sen drog jag ut ett
par ståltrådar ur staket och surrade tvärs
över öppningen vid vägen. Sen kunde
jag i allsköns lugn hänge mig åt Sången
om den bålde riddarskalden och stackars
Elin som väntade i fönstret, tills att den
grymme riddar Järnhand kom. Jag kun-

de den utantill. — Inte var den så värst
litterär men nog fyllde den måttet som
poetisk utgjutelse alltid. Därefter kom
så alla möjliga mer eller mindre, mest
mindre, litterära böcker. De första vi
ägde, brorsan och jag, var serien
Nordiska förlagets 25-öresböcker. Så är det nog
för många. Det är inte lönt att söka
hoppa över några utvecklingsstadier. Kan
man bara få enkelt folk att läsa böcker,
så kommer de nog till de bra författarna
av sig själv så småningom.

De stora, goda böckerna, som verkligen
är litteratur, har ofta blivit så heliga
ting, att en vanlig, enkel människa, som
inte har någon större insikt, knappast
vågar vara ihop med dem. De är tryckta
på så fint papper och med så fina
omslag, att de bara passar att stå på fina
bokhyllor. Och de som läser dem är så
fint folk, att man inte vågar sig fram med
sina enkla funderingar. De är så litterära
och kultiverade, att ingen med overall på
sig nånsin skulle våga tala om samma
sorts böcker som de. Böckerna ska stå
med sina fina halvfranska skinnryggar
och visa på vilken hög kulturell standard
ägaren befinner sig. Inte vågar en
verkstadsjobbare ha med sig en sån bok till
jobbet. Då drev kamraterna naturligtvis
med honom och undrade om han blivit
litet rubbad eller om det var så’na
böcker, som inte hustrun hans skulle se. För
min del tror jag, att billiga, enkelt
utstyrda böcker, på billigt papper, som man
inte behövde ha stärkkrage på sig för att
umgås med, skulle stimulera läslusten
betydligt. Och så’na böcker skulle
förläggarna väl kunna ge ut. Böckerna
skulle vara sådana, att var man kunde ha
dem med sig var som helst. Men då
måste dom bli vardagsbehov och
förbrukningsvara och inte konstverk. Man ska
kunna stoppa dem i fickan på kavajen
på väg till jobbet, se’n i bakfickan på
overallen, se’n i kavajen igen, uppvikta
precis där man är i händelseförloppet.
Man ska kunna ta i dem med
verkstadsnävar utan att det vanhelgar deras fina
blad. När dom är lästa är dom
förbrukade. Ali right. Därmed har de gjort sin

105

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:32:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folklig/1940/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free