Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA SYNPUNKTER PÅ TEATER
ker, ge styckets tendens en
tillfyllestgörande motivering. Hon skall visa en
barnasjäl i livsfara. Att rädda henne åt
lyckan och framtiden måste vara en
livsangelägenhet inte endast för den snälla
lärarinnan, utan också för publiken, som
begär att det dramatiska räknestycket
skall gå upp, och att den poetiska
rättvisan, som är lika fordringsfull som den
juridiska, inte skall råka ur funktion.
Dessa konkreta fall kan ge en viss
antydan om vad som menas med en
föreställnings totalverkan, som är bestämd av
författaren, men som regissören har gett
sin personliga touche. Varje enskild
roll måste vara präglad av den. Annars
faller det hela sönder som ett korthus,
där ett av de bärande korten placerats
fel eller ryckes undan ifrån sin plats.
Dekor, kostymer, ljussättningar, hela
den yttre rekvisitan, samverkar till
det dramatiska helhetsintrycket på
teatern.
I slutet av förra seklet kom
naturalismen till vårt land. Den svenske
teatermannen, August Lindberg, gjorde
sensation i Stockholms teatervärld genom att
placera en kommod på scenen i ett av
Henrik Ibsens skådespel. Det blev på
modet att spela i ett "riktigt" rum, där
skådespelarna rörde sig så naturligt som
möjligt. Idealet blev att publiken inte ens
märkte, att den satt på teatern.
Epoken mellan de bägge världskrig vår
generation har upplevt — 20- och
30-ta-len —■ har emellertid på teaterns område
betytt ett radikalt
formexperimenterande, som sprängt sönder det lilla
naturalistiska vardagsrummet med dess
osynliga "fjärde vägg". Det anses i varje fall
inte som den enda dekorativa ram, i
vilken teatern får framträda. Naturalismens
fel — sade den store danske
skådespelaren och teaterregissören Johannes
Poulsen — var att den endast spelade på en
sträng. Den möderne teatermannen
spelar på alla strängar." I varje särskilt fall
låter han styckets art och anda
bestämma sin regitanke.
Två ting har naturalismen skänkt
teatern:
1) kravet på spelets äkthet (i st. för
deklamation) och
2) förståelsen för regissörens
betydelse (i st. för de stora skådespelarnas
"fria konkurrens" på scenen).
Tjugutalets expressionism medförde
en ny insikt: att teater skall vara teater.
Det betyder att det åter ges rum för
den fantastiska leken på teaterscenen.
"Tolvskillingsoperan" — Bert Brechts
och Kurt Weills satiriska modernisering
av den gamla engelska "Tiggaroperan"
från 1700-talets London — kan nämnas
som ett klassiskt verk inom denna genre,
där allt kan få lov att hända, därför att
vi befinner oss på de bräder som endast
föreställer världen. Polismästaren
kommer som ärad gäst till stortjuven Mac
Heaths bröllop med tiggarkungens
dotter, den fagra liljan från Soho, i ett
gammalt stall, där månen kikar in mellan
springorna och hela den lysande festen
går av stapeln på bandets tjuvgods.
Tidens egen nihilistiskt skorrande
grundton hade fått skära igenom denna
makabra operaparodi. Det är inte
meningen att publiken "skall känna igen sig"
och tänka att "det är faktiskt precis som
hemma hos mig". Nej, den är inbjuden
till ett spektakel, en uppsluppen komedi,
en teaterföreställning som inte försöker
dölja att den är — en teaterföreställning.
Fantasin ställes i teaterns tjänst. Den
visar oss livet ur det fågelperspektiv,
som — i alla tider —- varit de stora
diktarna förbehållet. Den upplevelse, som
i den gamla estetiken kallades
"igenkännandets glädje", kommer att vidgas och
fördjupas. Ty endast den teater, som
fått sin puls av tidens egna dramatiska
konflikter, har något väsentligt att
säga en nutidspublik och kan få den att
andlöst lyssna.
?M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
