Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSPELADE SKÅDESPEL
ligt gripande, det är aktuellt i dag, var
det lika mycket i går och blir det kanske
ännu mer i morgon; det är en diktares
och en äkta dramatikers verk. Men här
ligger det alltså och kommer inte på
scenen. Det tjänar ingenting till att gå in
på alla de olika orsakerna som kan
nämnas, men en är frapperande, också
därför att den är följdriktigt medverkande
till "teaterkrisen". Det är teaterns
politik mot diktningen.
E bbe Linde är en djärv och ursprunglig
dramatiker och vidare är han
kunnig, har idéer och kan tänka. Han är
omutlig och klar. Hans skådespel och
gestalter skulle ha mycket att säga en
"god" publik, och de skulle som ali
aktiv, nyskapande dramatik vara ett stort
värde för en "god" teater. Men han är
fruktad av teaterledare. Hans diktning
är konstruktiv och rebellisk, den har
"tendens" och det både en upplysande
och eggande tendens. Med dramer som
hans skulle teatern bli en tidens spegel
och en positiv kulturfaktor.
Isljuset är alltså ett farligt stycke
teater. Första akten visar människor som
förgör varandra ute på ishavsvidden,
naturligtvis i försvarskamp och under
vrålande patos för livsrum. De segrande
eller rättare sagt överlevande hjältarna
är två representanter för den moderna
europeiska människan som vi skulle
kalla barbarer, om de inte företrädde en
nation som hävdar sin kultur genom att
"segra" med alla medel. De hyllas och
belönas också av sitt ädla folk, men
dessförinnan har diktaren i den hänsynslöst
muntra andra akten avslöjat både
hjältarnas idealistiska nation och den
omgivande sensationshungriga världen, som
gapar och tiger till vilka brutala fraser
som helst. Men en av hjältarna har blivit
bländad och sjuk av isljuset, de eviga
sanningarnas polarljus, han orkar inte
med humbugen längre utan flyr från
äran och guldet, ja blir en hetsad
flykting för att få kasta sig på knä för
modern till den man han har mördat och
vanärat. I tredje akten, medan världen
är i upplösning av fruktan för det nya
världskriget, tar hon emot honom som en
återfunnen son, gömmer och vårdar
honom. I en replik till slut tecknar hon i
ali korthet en bild av dagen och talar
tidens evangelium:
"Ja ja ... det förstår jag ... (ljusnar):
... vad bryr jag mig om kriget nu, när
jag har dej... det får väl gå med Guds
hjälp ... man kan bara dö en gång, och
jag ska ändå inte leva länge ... men så
länge man lever får man försöka hjälpa
andra, som är olyckliga, det är det enda
viktiga."
Det är frisk, levande satir i replikerna,
det är symbolik och häftig indignation
på en gång i handlingen, som är lika
sann i de varma, innerliga scenerna som
i de groteska, där diktaren slår med sin
hånfulla, etsande klarhet. Vilken festlig
upplevelse det skulle bli att se detta
drama på en teater som vore vuxen
uppgiften att framställa det i ali dess kraft!
O spelade är också Rudolf Värnlunds
båda pjäser Robespierre och
U 3 9. Den första har likväl i stark
förkortning gått en gång som radiospel. Det
visade sig då att den tålde en ganska
hårdhänt behandling utan att slå slint eller
mista sin styrka. Den skulle nog också få
en starkare verkan på scenen, om den gavs
i förenklad, åtstramad form. Man tänker
sig helst detta drama och dess brett
löpande, sammansatta handling i ett slags
mörk, direktoriestel ram, ett stiliserat
och luftigt, nästan abstrakt sceneri.
Då skulle det lysa och spraka från dessa
sprängladdade figurer, som annars i sina
banala, revolutionshistoriska kostymer
måste ha lätt för att verka beskedligt
museum. Styckets aktuella signal, dess
"tendens", har ali utsikt till att få klinga
ohörd eller löjligt, bristande spröd i ett
framförande som utstyrelsestycke —■
vartill det kan locka. Men skådespelets
kärna är en mänsklig lidelse som inte skulle
tåla en teatralisk infattning — den skulle
då lysa mer som talgljus än som eld.
Det nya dramat, U 39, är inte så klart
och fast, men det har också sin styrka i
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
