Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mor och dotter sågo med kärleksfulla och glänsande
ögon på den sålunda uppmuntrade, och Max tryckte
händerna på dem alla tre.
»Ja, ja, det är Guds skickelse att det har gått så»,
fortfor herr Kuno efter en stunds tystnad; »och huru illa
skulle ej vi ... eller snarare huru illa skulle ej Agatha
vara däran, om hon älskade dig och du ej vore ett äkta
jägarämne. Ty den som här vill blifva arfjägmästare måste
vara mera förtrogen med sitt vapen än någon annan; det
är en gammal historia och alla människor i trakten tala
om den. Ännu har jag dock aldrig kommit mig för att
berätta dig huru det hänger tillsammans med den saken.
Men i dag passar det sig bra; tag dig därför en stol och
hör på!»
Alla fyra slogo sig ner omkring familjebordet, och
jägmästaren började: »Vår nådige furstes stamfar anställde en
gång en stor jakt. Likasom vid dess början så gingo äfven
vid dess slut bägarna lustigt laget om och däremellan
klingade valthornets trara, trara! — Därpå började man åter
jaga: Piff, paff! öfver äng och genom skog, genom dalar
och klyftor drog sig det muntra, lifliga följet allt djupare
in bland bergen ... Ur den täta skogen framrusade
plötsligt en hvit hjort längs efter jägarnes led, och på dess rygg
var en naken man fastbunden. Det var en krypskytt, som
skogvaktaren i grannskapet och hans medhjälpare länge
lurat på och som nu råkat i sina fienders händer. — Men
fursten var en medlidsam och ädelmodig herre, som
önskade att rädda den olycklige, och han lofvade den som
nedlade djuret till belöning denna jägmästaretjänst och
skogsslottet på köpet, där vi nu sitta så förtroligt
tillsamman. Hej, så de unga jägare sprungo upp!»
»Ja, jag lofvar det», upprepade fursten; »men vid min
onåd», tillade han, »förbjuder jag, att den olycklige mannen
såras.» Detta kom mången att studsa, som förut hade
jublat. Men furstens raske lifskytt, som var full af
medlidande med den olycklige, besinnade sig ej länge. »Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
