Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med skicklig hand sin väninna, och när man slutligen var
färdig att draga i väg, hade hon ändtligen lyckats
framkalla ett leende på Agathas läppar.
»Så skall det vara», ropade hon. »Nu kan Max hafva
sin glädje af dig, när han ser dig så vackert smyckad; och
så mycket lättare skall han träffa målet vid profskjutningen.
Men låt oss nu skynda ut i skogen!»
Så var då afgörandets stund kommen. Agathas hjärta
klappade af rädd bäfvan och sväfvade mellan hopp och
fruktan för det som komma skulle.
Max delade visserligen icke den allmänna oron; han
hade ju sina frikulor. En af dem var tillräcklig till
profskjutningen. Landsherren var själf tillstädes vid jakten och
observerade honom. Men äfven denna gång förfelade den
eljest så säkre skytten sitt mål. Fursten skakade på
hufvudet, och fader Kuno visste ej hvad han skulle säga om
en sådan oskicklighet. Kasper, den förste jägaren vid
skogvakteriet, vek ej från Max’ sida. Huru gärna skulle ej
denne undvikit den obehagliga människan, som vid hvarje
felskott från Max’ sida utbrast i ett högt hånskratt.
»Du är ju en väldig skytt och på köpet en modig
gosse», sade den röde hånande. »Du bär din lycka i väskan
och vågar ej gripa efter henne. Hvad tror du väl din
fästmö skall säga, när hon på sådant sätt mister sin
fästman?» Dessa och dylika ord af den röde gjorde ändtligen
slut på Max alla goda föresatser. Han grep hastigt efter
sina kulor och gjorde de underbaraste skott.
»Sådant där tycker jag om», sade fursten
tillfredsställd vid jaktens slut; »välan, unge jägare, ännu blott ett
skott sådant som det sista, och brud och jägmästartjänst
tillhöra dig.»
Max laddade sitt gevär. »För sista gången», sade han
sakta, »och så aldrig mer. Måtte Gud nådeligen förlåta
mig min synd!» Kulan kändes tung, det var nästan som
om hon bränt i hans hand, då han släppte ner henne i
gevärspipan. Det var den sjunde. Ett hest skratt hördes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
