Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo Tolstojs självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
LEO TOLSTOJS SJÄLVBIOGRAFI.
na, lin- och hampåkrarna dofta. — Gurkskal och gurkrester.
Kvinnor brunbrända av solen uppträda i prunkande granna
ru-baschki men utan panjaan. I stugorna är det tyst och tomt.
Efter kvällsmålet nattsvärmeri.» Hur nära känner man sig ej
här det ryska!
Man märker också likheten med Sverige, detta fria
sommarliv bland ängsblommor och frodig grönska, som är en så
innerligt dyrbar sak för oss alla, som bo i ofantliga, glest befolkade
land och njuta fylligare av sommaren mot bakgrunden av den
långa och bistra vintern.
Boken är också en rysk kulturhistoria från 1860-, 70- och
80-talen. Intressant är Tolstojs möte och brevväxling med
Tschaj-kovsky. Den »väldige hjärterannsakaren» brast i tårar, dä han
hörde den store kompositörens D-dur-kvartett.
Även förhållandet till och beskrivningen pä Turgenjef är
betecknande för de två stora. Nästan burlesk verkar Tolstojs korta
anteckning om Turgenjefs besök pä Jasnaja den 22 aug. 1881.
Den älskvärde gamle författaren hade, uppspelt av ungdomens
glädje, dansat något cancan, och Leo Nikolajevitsch skriver
lakoniskt i sin dagbok: »Turgenjef — ’cancan’ — bedrövligt. —
— Glädjande folkmöte pä landsvägen.» — Ja, frågar man sig,
vart skall det taga vägen med den fördärvade överklassen?
Den långhårige Sjutajef med sitt toviga skägg besökte
Tolstojs i Moskva. I vardagslag vaktade han boskapen och tänkte
på Gud. Inbjuden till Tolstojs tillsammans med furstinnan
Go-lizyn och andra höga och ädla damer, började gubben, skriver
grevinnan Tolstoj, predika i kabinettet. »Snart drogo sig alla,
som voro i salongerna, dit, och därmed slutade soarén.» Det
var samme Sjutajef som med sin- lilla häst skjutsade Tolstoj.
Under vägen fördjupade de sig till den grad i betraktelser över
Guds rike på jorden, att de icke märkte vart hästen förde dem,
förrän både de och teljegan huvudstupa föllo i en grop. Låter
det ej som en rationalistisk moraliserande 1700-tals-fabel? Men
det vore ytligt att avfärda Tolstojs djupgående omvändelse, som
bildar arbetets gripande avslutning, med en hänvisning till
något mer eller mindre lustigt misslyckande i detaljer. Även om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
