Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jean-Christophe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN-CHRISTOPHE.
303
F. T. Graindorge», som ursprungligen var tryckt i La vie
Parisienne på 1860-talet. Taine beskriver sina intryck från ett
värdshus i Ntirnberg: »Så olika de äro våra fransyskor. Två
av husets kvinnor, dottern, en liten god färsk bulle, såg en i
ansiktet med en öppen frågande blick och tänkte bara på sitt
öl, modern, stor, lugn, starkt byggd, såg ut som en hederlig
kviga, som idisslade och var dessutom havande i åttonde månaden.
Hon gick omkring bland borden och visade sig utan blygsel.
Man hör på långt håll utläggningarna på en restaurang i Paris!
Men i rummet ovanför satt bortåt femton unga män, bod- och
kontorsherrar, och studenter omkring ett långt bord. De hade
tagit pipan ur mun, och var och en hade dragit upp ur fickan
ett nothäfte. Den som satt i mitten gjorde ett tecken, och så
började de sjunga en koral av allvarligaste och ädlaste slag, en
komposition av gamle Bach. De två kvinnorna torkade sig i
ögonen med sina förkläden. Att vara vackert klädd eller en
sådan känsla, vad är mest värt?»
En fransman tycks behöva vara ett snille för att upptäcka
något gott hos tyskarna, t. o. m. före 1870, och han måste vara
ett snille och en karaktär för att efteråt kunna göra det.
Ro-main Rolland kan det. Hurudan skall den fransman vara, som kan
upptäcka det mänskliga i dess tyskbetonade form efter 1914?
Då Rolland beskriver Jean-Christophes moder Louisa, den
tystlåtna hjältinnan storartad utan att ana det, enkel, oansenlig,
osjälvisk utan att tänka på tacken, har han väl egentligen skildrat
moderligheten oberoende av särskilda rasgränser, men i den
första avdelningens glanspunkt, när den unge mannen träffar den
gamle musikern Schulz, som utan att ha personligen råkat
Jean-Christophe ägnat hans kompositioner och honom själv den
varmaste beundran, har författaren nått upp till en skildringskraft
och ett djup i förmågan att kunna träffa den nationella
hjärteroten, så att han »lyser op fra Grunden» i fråga om tyskheten. Det
fumliga, ödmjuka, sentimentala, hela kärlekskapaciteten,
motsatsen mellan yttre löjlighet och beskäftighet och inre lågande
idealitet klinga tillsammans till en förlösande humor, kostlig i
dubbel mening, äkta mänsklig och världsfamnande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
