- Project Runeberg -  Försoningens engel. Berättelse /
19

(1881) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med sig på resor, då det kungliga paret hvarje gång vistades
utrikes temligen länge.

Några dagar efter återkomsten från en sådan resa hade
grefven och grefvinnan M. en stor bjudning hemma hos sig.
Maria hade blifvit tillsagd att komma upp till »herrgården
» för att sjunga för kungen och drottningen, som hade
lofvat att komma dit.

Så häftigt hade icke den unga flickans hjerta klappat
då hon denna dagen inträdde i nedre vestibulen, med undantag
af då hon första gången kom dit. Mången gång
hade hon frågat grefvinnan om hon kände den främling,
som genom att förirra sig i skogen hade varit en orsak
till hennes förändrade ställning, och då noga beskrifvit honom.
Men grefvinnan hade då alltid svarat, att hon icke
tilltrodde sig bestämdt kunna säga det. Hon antog dock
att det skulle vara en af de kammarherrar, som ständigt
omgåfvo konungens person, och som for den skull nu var
med honom ute på resor. Dessutom hade grefvinnan tröstat
den unga flickan med, att hon nog skulle få träffa sin
välgörare, såsom hon kallade den okände.

Nu skulle ju konungen komma till »herrgården», och
med honom den okände, som hon då kunde få tacka ur
djupet af sitt rika och oförderfvade hjerta.

Maria hade redan sjungit ett par af sina vackraste
sånger, då dörrarne slogs upp och konungaparet trädde in.
Den unga flickan hade efter grefvinnans önskan tagit plats
bakom hennes stol.

Men, hur gick det nu med. Maria? Hennes täcka anlete
öfverdrogs af en brännande rodnad, hennes knän darrade
och ville knappt bära henne och hennes stämma vibrerade
af rörelse till och med då hon hviskade för sig sjelf:

»Gode Gud, det var ju kungen!»

Efter de. öfliga ceremoaiösa helsningarne, på hvilka
konungen och hans gemål lade särdeles stor vigt, gick Gustaf
Adolph rakt fram till Maria.

>>Se der min bekantskap», sade han gladt. »Nå, flicka,
jag hör att du går framåt i din konst. Blif alltid en god
och ädel qyinna, och du skall aldrig undvara mitt kungliga
beskydd.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 09:36:02 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/forsengel/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free