Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Bakjour. Sitter och ser ut genom fönstret. Regn. Personsökaren ligger framför mig på bordet. Någon på avdelningen ovanför spelar musik, något klassiskt, Beethoven tror jag: svaga toner genom taket ned till mig. I övrigt tystnad, som om hela sjukhuset väntade. Mina tankar glider undan, försvinner, vandrar iväg för sig själva, utan mig. Långfredag. Tyst väntan på döden och på uppståndelsen.
Kasparis journal ligger i korgen för inkommande ärenden. Jag har läst den många gånger förut, läser den än en gång. Medicinlistan, anamnesen, anteckningarna och remisserna från de olika avdelningarna. Varför? Jag finner inte det jag söker. Den är tyst: inga tecken, inget jag borde sett eller förstått. Ingenting som låter mig ana. Bara tystnad. Det enda uttrycket som återstår när allt annat gått förlorat? Det enda som blir kvar?
Han finns där någonstans, bland papperna, just där han nästan helt upphör att finnas. Och jag läser dem ännu en gång, igen och igen, för att hitta fram till honom, men utan att lyckas.
Har hört någonstans, att när en människa dör lättar hennes kropp. Ett tecken på en fortsättning, ett liv efteråt?
Eller bara bosch?
Mötte honom häromdagen, i sjukhuskorridoren. Han kände igen mig men låtsades oberörd, passerade mig utan att hälsa, utan att ens vilja kännas vid mig. Lite slängigt nonchalant.
När jag senare kom tillbaka till avdelningen, stod han innanför glasdörren och väntade på mig. Jag fick en känsla av att han ville säga mig något. Han stod stilla och tyst, som om han sökte efter de rätta orden. Jag väntade. Men han fann dem inte, orden som skulle förlösa, stod där ensam och såg på mig med sina mörka ögon och gick sedan sin väg. Och jag återvände till mitt arbete.
*
Anar våren. Inte som något påtagligt -- träden är ännu kala, gräsmattorna blekt gulgröna -- men som något i luften, i dofterna, som en känsla.
Sitter i köket. Eftermiddagssolen skiner över träden utanför fönstret, genom deras svarta grenverk. Några få moln glider över himlen, det är blåsigt, vackert. Dessa döda träd: det är märkligt att tänka sig att de lever. Någonstans innanför den svarta barken fortgår ännu livet. Osynligt, skyddat, allra längst där inne.
Till sommaren kommer det att vara svårt att tänka sig dem som avlövade och svarta.
I drömmen: Jag ger honom ett ansikte och han finns. Han ler mot mig, ler vackert, och jag öppnar ögonen och han är borta.
*
Stötte åter ihop med Kaspari. Han stannade och talade med mig. Vi drack en kopp kaffe på sjukhusserveringen, jag i min vita rock, han i sina slitna, ovårdade kläder. Han talade om sig själv, om ansikten, skuggor som växte ut ur honom. Jag försökte förstå men allt var mycket osammanhängande. Så tystnade han, såg stint på mig, stirrade in i mitt ansikte.
-- Jag har sett dej förut, sade han. Jag vet vem du är. Du är som jag. Du har samma ögon. Bruna. Visst?
Han log.
Det var egentligen löjligt -- en förflugen kommentar från en patient -- men samtidigt ändå obehagligt. En kil som på något sätt trängde sig in genom det kalla småpratet. Plötsligt något som rörde sig inne i mig, som jag inte visste vad det var, inte kunde sätta fingret på.
Jag satt tyst och försökte tvinga fram någon sorts oberördhet hos mig själv. Egentligen hade jag velat säga något elakt, förstöra hans leende... Men jag är ju läkare och jag spelade upp min roll, den som förväntades av mig: log tillbaka och sade något intetsägande som jag har glömt bort nu.
Efter arbetet promenerade jag hela vägen hem. Tysta, mörka stadsgator, här och där ett upplyst fönster, ett gult sken ut mot gatan.
*
På ett ställe i Kasparis journal har någon för hand antecknat:
Jag fryser. Det är kallt. Det växer, sprider sig. Och till slut finns jag inte.
Kaspari måste vid något tillfälle ha sagt detta. Men varför har man tagit med det? Betyder det något? Jag förstår inte. Den slängiga namnteckningen längst ned på papperet är oläslig. Någon vikarie?
Försöker se Kaspari framför mig men minns bara hans ögon. Ansiktet, hans långa, lite stripiga hår -- allt detta är borta, bara ögonen är tydliga för mig: samma blick som på cafét häromdagen.
*
Kyla. Rörelsen i materien avtar för att vid minus 273,15 grader Celsius helt upphöra. Den absoluta nollpunkten: alla molekyler och atomer och partiklar står absolut stilla. Tyst, stelnad orörlighet.
Jag sitter i köket och ser ut på gatan och på regnet som faller. Fryser. Det är sent, över midnatt; jag borde sova. Väntar in tröttheten.
Räknar åren, summerar: fyrtiosex. Fyrtiosju till hösten.
Jag har en känsla av att livet går ifrån mig. Vet inget jag kan göra för att hålla det kvar.
Och utanför mitt köksfönster väntar träden, tålmodigt, med svarta, kala grenar, på morgonen och på våren. Förvissade: livet som rör sig i sin bestämda bana.
*
Återigen denna dröm. Jag går genom staden. Det är mörkt. Gatorna är tomma. Det är mycket sent. Jag viker av vid fel gata, fortsätter längs slingrande bakgator, kors och tvärs genom stadsdelar jag aldrig tidigare varit i. Så befinner jag mig plötsligt i Rom. Jag går utmed en massa gamla ruiner. Det är alldeles tyst omkring mig. Gatorna ligger öde. Jag är rädd men vet att jag ändå har kommit fram, på något underligt sätt hamnat rätt. Sedan vaknar jag.
Jag minns en resa till Italien för några år sedan; en guide släpade runt oss mellan alla de antika sevärdheterna. Outhärdligt hett och lite långtråkigt. Undrar om jag har kvar fotografierna från resan?
*
Jag besökte konstmuseet. I en av salarna såg jag en kvinna sitta djupt försjunken framför en tavla. Så reste hon sig plötsligt, log mot mig och gick därifrån. Hon var vacker, påminde om Charlotte.
En gång trodde jag mig om förmågan att kunna skapa. Jag studerade de stora mästarna; köpte konstböcker, studerade färgläror och formläror och jag vet inte allt. Men jag kunde inte.
Varje dag målade jag. På trots. I ett slags kamp för att bevisa livet inom mig: att det fanns någonstans där inne, bara gömt, osynligt.
Och jag kunde inte.
*
Idag vår: träden har fått musöron, gräset börjar bli grönt. Några måsar skriker från hustaken. När jag går knastrar mina steg i gruset som ligger kvar på trottoarerna sedan vintern.
Drack en kopp kaffe på Jungans. Satte mig vid fönstret ut mot den breda trottoaren, tog upp en tidning. Eftermiddagsljus, på väg över i skymning. Gatan på väg att bli folktom.
På hemvägen gick jag förbi Kungshöjd. Allt var sig likt. Minns svagt de stora trapporna och en lägenhet med många dörrar och skrymslen. Hur gammal var jag då?
Måste ha varit åtta eller nio. Pappa hade gift om sig och mamma och jag hade tillsammans med min syster flyttat från den stora villan till lägenheten på Kungshöjd. Minns inget av detta.
*
Vaknade tidigt och kunde sedan inte somna om. Klockan visade kvart i fyra. Halv fem steg jag upp.
Jag sitter och ser hur staden långsamt vaknar: räknar fram tiden, väntar in morgonen, sitter stilla och ser.
Först regnade det mycket kraftigt och länge. Men nu när människorna börjar vakna och göra sig i ordning för en ny dag, har det slutat och dagen gryr fuktig och gråmatt.
Ännu några timmar tills jag börjar dagens arbete. Morgonrapport. Rond. Patientsamtal. På eftermiddagen ännu några fler patienter. Medicinordinationer. Någon undersökning. Labsvar. Kafferaster. Tråkiga sjuksköterskor som ser upp till mig med sockersöta leenden i ansiktena. Och sedan -- en promenad genom staden, en kopp kaffe någonstans, kanske gå förbi ett antikvariat: stillsamma rörelser genom timmarna fram till kvällen.
Varken lycklig eller olycklig, bara likgiltig.
Kanske är det just detta som jag ser hos Kaspari: rädslan för vardagen.
"Propavan, Mallorol -- två Teralendroppar till natten..."
Slumrade till och drömde att jag hade dödat en människa, en kvinna, och efteråt förträngt alltsammans, raderat ut det fullständigt. I drömmen blev jag sedan påmind om mordet, små saker som plötsligt dök upp: hennes fotografi som legat i min ficka, hennes kläder, läppstift... Alltsammans var oförklarligt för mig, men jag förstod att jag måste ha dödat henne. Allt tydde på det, även om jag inte kunde minnas något, inte ens kvinnan. Och det var detta som var det skrämmande: att jag inte mindes, att jag inte visste vad jag hade gjort.
Varför drömmer jag så?
Verklighet? Jag har rannsakat minnet men hittar inget. Fast vad betyder det?
Drömmen lever kvar i mig och jag är inte riktigt säker på vad som är verkligt. Försöker nypa mig i armen.
*
Kasparis mor ringde, bad om ursäkt för att hon varit upprörd sist vi hade talats vid. Hon pratade samlat nu, med en ton av... likgiltighet i rösten, men hennes ord var försiktiga, trevade sig fram, som över en tunn glasskiva. Och bakom henne syntes spåren efter varje ord som brustit.
-- Varför? frågade hon. Varför försökte han ta livet av sig?
Jag är hans läkare, jag borde kunna svara, men kan inte.
-- Det är så obegripligt alltsammans, sade hon. Det måste vara nåt fel på honom. I huvudet. Nåt ärftligt.
-- Har det funnits några andra i släkten som varit... sjuka? sade jag med min korrekta, väl inövade läkarröst.
-- Nej, sade hon snabbt. Nej, inte som jag kan minnas. Jag förstår ingenting. Men han måste väl ha nåt fel i sej? Nån skada i huvudet?
-- Vi har inte kunnat se några sådana tecken, men det är i och för sig ingen garanti. Ofta är det så många orsaker som samverkar i ett sånt här fall att det är svårt att peka ut en enda. Men jag skulle gissa att han fysiskt sett är helt frisk och normal.
-- Ja, ja, sade hon, det är bra, det räcker. Jag vet vad du tänker säga. Det är mitt fel. Visst. Allt är mitt fel.
Hon lade plötsligt på.
Det var inte så jag hade menat, inte alls det jag hade tänkt säga.
*
Hemma vid köksbordet. Korv till middag. Fönstret står öppet; fåglarna spelar. Ett kort ögonblick anade jag tystnaden i sången -- och jag tyckte att jag förstod något.
Försöker minnas, men allt jag kan dra fram ur mitt liv är små, lösryckta fragment... Nästan ingenting. Jag minns en gunga av trä med långa, grova rep som blivit blanka och släta där man hållit händerna. En cykel, en leksaksbil... Ångmaskinen...
Jag minns nästan inga människor, bara saker, prylar.
Tänker på Charlotte, min före detta hustru, inte heller henne minns jag tydligt. Kanske var hon ändå bara någon som jag slapp att vara ensam med.
Men ibland mötte jag hennes blick, såg in i hennes ögon och förstod att en liten bild av mig fanns därinne. Nästan som kärlek.
Sitter och ser ut i vårskymningen. Koltrasten spelar. Det finns något vackert blått i luften. I huset tvärs över gatan börjar fönsterna att tändas: ett gult sken i allt det blåa. Värme... Jag inser att också jag sitter i ett liknande sken, men det ter sig annorlunda inifrån.
*
Under en kort tid för många år sedan ägnade jag mig åt meditation. Jag såg det som ett experiment, ville se vad det kunde erbjuda. Jag är ju läkare och jag tyckte att det ingick i mitt arbete att skaffa mig erfarenhet och kunskap om sådant. Kanske hoppades jag också på att finna något slags lugn och harmoni. Två gånger om dagen mediterade jag, varje dag, gick in i mitt rum för att i tjugo minuter tänka på mitt hemliga mantra.
En gång hämtade Charlotte en kamera och tog några bilder av mig. Vi hade grälat om meditationen, om den var bra. Jag hade hävdat att den var det och hon hade bestämt sagt att det bara var ett sätt att suggerera sig själv. Bara inbillning, bluff -- åtminstone i mitt fall.
Efteråt visade hon mig bilderna med något av triumf i blicken. Jag satt i en fåtölj med händerna vilande mot armstöden. Det fanns ingen fridfullhet eller stillhet över mig. Kroppen var stel och spänd som under en disciplinerad kontroll på väg att brista. Mitt ansikte var livlöst och jag stirrade glasartat ut i luften med halvslutna ögon. Jag fick ge mig, hon hade rätt.
Var det bilden av mig, sådan som jag var, den sanna bilden?
*
Träffade åter Kaspari. Han ville det, frågade efter mig. Vet inte varför.
Han satt i dagrummet. Teven stod på. När jag kom in i rummet såg han upp och nickade mot mig. Han sade inget, gjorde heller ingen gest om att jag skulle gå. Stirrade bara in i bildrutan. Jag satte mig bredvid honom på soffan. Några andra patienter satt där, såg frågande på mig men sade inget.
Avdelningen var underligt tyst. Jag var förvånad, nästan upprörd. Som om jag alltid hade sett vansinnet som ett kaos av skrik och röster. Och den här gången var det fullständigt tyst -- bara teven som surrade. Den måste ha funnits där tidigare, tystnaden, jag kan bara inte ha tänkt på den.
Plötsligt reste sig Kaspari upp:
-- Vi går in i rökrummet, sade han kort.
Jag följde efter, stängde dörren bakom oss. Vi var ensamma. Jag tog upp en cigarett och bjöd honom. Han nickade ett tack. Väggarna var gula, nästan bruna av cigarettrök; det luktade av sura fimpar och inpyrd tjära från askfaten. Jag ställde mig vid fönstret, samlade tankarna.
-- Hur är det, frågade jag med en känsla av klumpighet.
-- Bra.
Han drog ett djupt bloss på cigaretten. Ögonen flackade över rummet. Det ryckte lite spasmodiskt kring munnen på honom. Håret hängde fettstripigt ned mot axlarna.
-- Bra, sade han igen.
Och sedan:
-- Vad vill du?
-- Du hade frågat efter mej. Du hade bett att få tala med läkaren. Det är jag...
Han såg förvånat på mig ett kort ögonblick, vände sedan bort blicken.
-- Gjorde jag? sade han.
Jag nickade. Han krossade cigaretten i ett askfat, tände ännu en ur mitt paket, stirrade tomt ut i rummet.
-- Ja..., sade jag. Vad ville du prata om?
Han tittade ned i golvet. Satt tyst. Reste sig sedan upp och gick därifrån.
*
Ett svart hål: gravitationen går mot oändligheten, materien faller samman, in i sig själv. Ljuset kröks och fångas in i kärnan: mörker. Tiden går mot noll. Allting står stilla. Intighet.
Och ändå: det finns där, i rymden, som en frånvaro, av ljus, av tid, utanför vår värld.
Svårt att se sig själv, kanske det svåraste: att se sitt eget liv.
Charlotte lämnade mig, tog ut skilsmässa och bröt upp från vårt äktenskap, och jag var ensam. En dag köpte jag med mig en bukett röda rosor hem. Hade plötsligt glömt bort att hon inte längre bodde med mig. Och så stod jag där med rosorna i handen och visste inte vad jag skulle göra av dem. Ställde dem till slut ändå i en vas på köksbordet. De blev stående länge. Om kvällarna kände jag doften från blommorna genom lägenheten. Att det trots allt gjorde ont att vara ensam utan henne.
*
Åter på sjukhuset. Försöker arbeta, tankarna irrar.
Vår: utanför mitt fönster står träden friskt gröna, gräsmattorna spirar. En flock starar går av och an, söker efter mat. Detta -- och så Kaspari, tyst och sluten, alldeles blek därinne i det trånga, instängda sjukhusrummet, på väg tillbaka till livet mot sin vilja.
Idag när jag kom till avdelningen gav han mig en liten papperslapp på vilken han hade klottrat:
Rymd: tom, svart, tyst, oändlig.
Tänkte först slänga den, men behöll den sedan, stoppade ned den i fickan.
Som barn förstod jag aldrig oändligheten, kunde inte tänka tanken. Jag måste begränsa den, sätta ett slut någonstans. Men nästa tanke var alltid: och bortom slutet? Vad fanns där? Ny rymd, och sedan ytterligare ny rymd -- och så vidare i oändlighet, rakt ut i ingenting, ut i mörkret. Jag försökte i fantasin att resa murar av sten, höga väggar av stål, allt för att sätta en gräns för rymden. Men tanken fortsatte alltid vidare, förbi alla avgränsningar, ut i det otänkbara.
*
Läser än en gång Röda rummet. Varje vår, en gång om året läser jag den. Det är ett slags vana sedan gymnasiet då jag läste den för första gången.
Kanske behöver jag någon som skapar världen runt omkring mig, som ser åt mig: fågelkvittret, de ljusa kvällarna, staden som vaknar till liv efter vintern...
Ännu ett litet meddelande från Kaspari, den här gången skrivet på en bit toalettpapper:
Alla vägar -- alla med samma slut. Ändå går jag.
*
Drömde i natt att jag var fastspänd i sängen. I någon sorts stålställning som spände runt armarna och benen, upp över bröstet. Rummet var fyllt av ett kompakt blått sken, förnimbart, som en vibrerande, djup baston. Jag försökte vakna men kunde inte. Var helt fixerad i ställningen. Liksom förlamad. Jag andades häftigt -- men låg inne i mig själv utan kontroll över min kropp, vid fullt medvetande inuti drömmen.
Jag vaknade svettig, invirad i lakanen. Långsamt, efter en lång tid, kom ett svagt morgonljus. Räddad.
*
Charlotte: jag slog henne en gång.
Hon kom hem och berättade att hon hade träffat en annan. Det hade pågått länge, sade hon. Hon berättade detaljer, lade fram hela historien för mig.
-- Jag vill vara ärlig, sade hon och hennes ögon glänste av tillfredsställelse över att kunna göra mig illa.
Och jag slog henne, hårt, en gång och så en gång till. Och sedan kunde jag plötsligt inte sluta. Utom mig av raseri slog jag henne igen och igen. Hon låg på golvet och jag stod böjd över henne och slog besinningslöst. Hon grät och skrek, bad mig att sluta, men jag kunde inte, inte förrän svetten rann över pannan på mig och jag inte orkade mera. Efteråt var hon alldeles blå över kroppen, hon hade svårt att gå och hennes ansikte var igensvullet. Hon sade inget, stod alldeles stilla och såg på mig. Hennes blick var fullständigt kall, nästan triumferande, som om hon med detta hade avslöjat vilket svin jag egentligen var. Slagit hål på det tillrättalagda och välkammade, och där bakom blottat mig. Kanske var hon förvånad. Som om hon länge hade önskat sig detta utan att ha vetat om det. Jag betraktade henne. Hennes ansikte var nästan oigenkännligt, bara det lilla ärret i ena mungipan var oförändrat.
Jag har alltid undrat hur hon fått det, ärret i mungipan, men aldrig frågat. År av stillsam undran utan något svar.
*
Snart sommar. Vädret är alltid vackert dessa sista veckor av våren, ett varmt sommarväder, och nästan all grönska fullt utslagen, bara ekarna som ännu tvekar.
Fönsterna står öppna ut mot kvällen. I luften finns en lukt av... Jag får inte fatt i doften, i känslan.
Tänker på Charlotte. Vanan, tryggheten utan känslor -- var det detta hon tyckte illa om och ville förgöra? Och detta som band oss till varandra?
Vi levde i ett äktenskap där vi lagt allt tillrätta. Vi hade slätat över och hållit tillbaka. Försökt på alla sätt att få våra liv att se normala och lyckliga ut. Jag tror inte att vi någon gång varit levande tillsammans, bara ordentliga och hänsynsfulla. Alltid beredda att uppoffra oss för det som man borde göra, det som var rätt och riktigt.
Och så träffade hon en annan och plötsligt framstod hela vårt förhållande som något tomt och värdelöst. Som om allt bara hade utspelat sig på en scen, varit regisserat.
Jag kunde inte sluta upp att slå henne. Mina slag haglade över hennes kropp och hennes ansikte blev blodigt och svullet, fullt av röda blåmärken.
-- Du har en djävla tur om jag inte sätter dit dig för det här! väste hon åt mig efteråt när hon stod i badrummet och plåstrade om sina sår och jag stod i dörröppningen och försökte säga förlåt.
Men hon satte aldrig dit mig. Istället kom hon tillbaka. Det var inte kärlek. Jag tror att hon hatade mig. Men hon kunde plötsligt inte hålla sig borta från mig. Hon kom hem till mig och låste dörren bakom sig. Utan ett ord klädde hon sedan av sig naken. Hon tog min hand och lade den om sin kropp. Och vi älskade på hallgolvet, på köksbänken, i soffan, på sängen -- var vi kom åt. Och vi gjorde det med en passion som gränsade till besatthet. Så som vi aldrig hade älskat förut, inte ens under vår första tid tillsammans.
Som om vi först då upptäckte något levande hos varandra, något äkta. Något som förenade oss, även om detta inte var just kärlek.
*
En pendel återvänder alltid till sin lägsta punkt. Alla andra lägen är tillfälliga, fyllda av oro. Bara i sin lägsta punkt vilar den.
Tyngdpunkten: rörelsens innersta punkt, uppfylld av något slags stillhet.
Kanske kan man säga: Jag har rätat ut livet till ett streck och lärt mig att balansera på det.
Semester. Dagarna är något tystare, rörelserna går långsammare. Genom staden sveper en svag vind undan dammet och avgaserna till en hinna i väster. Och kvällssolen är varm och röd, onaturligt uppförstorad.
Har köpt en kamera: iakttagarens redskap. Mellan mig och världen en serie linser av glas. Avståndet ökas; världen blir avlägsnare, förträngs in i två dimensioner.
Tänker på Strindberg. Plötsligt lättare att se.
Kaspari återkommer i mina drömmar, men förändrad så att jag inte alltid känner igen honom. Hans ansikte glider över i andras, ibland också i mitt eget.
Han visar sig inte varje natt men han finns där alltid, osynlig, någonstans i bakgrunden.
På en av sina lappar skriver Kaspari:
Att våga ta risken att inte längre känna igen sig själv. Förvandlas, bli en annan. Och -- plötsligt är det omöjligt att återvända.
Han hade haft permission, åkt in till staden och tagit passfoton av sig själv i en fotoautomat. Sedan gick han omkring på avdelningen och viftade med bilderna. Uppspelt. Jag minns att han visade remsan för mig. Han pekade och sade:
-- Det är jag. Där på bilden -- det är jag!
*
Jag minns när jag som barn följde med min far på cirkus.
Det luktade speciellt i cirkustältet, av fuktig instängdhet, av sågspån och djurspillning från manegen, av själva tältet. Och bakom alla andra lukter låg en dov lukt av rädda, nervösa djurkroppar. Tälttaket välvde sig över oss och ljuset därinne var liksom färgat, som om vi befunnit oss inuti en regnbåge. Eller ett kalejdoskop. Det var som i en dröm och jag stirrade fascinerat på djurtämjarna, clownerna och akrobaterna och ryttarna. Och hela tiden spelade orkestern i bakgrunden, följde framträdandena med sin musik, markerade spänning och förlösning.
Mot slutet av föreställningen klättrade trapetsartisterna uppför var sin en ranglig repstege. En man och en kvinna. Upp mot cirkustaket. Orkestern spelade dramatiskt och jag fick böja mitt huvud bakåt för att kunna se dem där de stod stilla på var sin liten plattform högt där uppe. Så grep de tag i trapetserna, svingade sig ut i luften och gjorde sina första konster. Musikerna följde dem hela tiden, ledsagade varje rörelse som de gjorde med en serie toner. Spelade så att jag efter ett tag kom på mig själv med att hålla andan, liksom paralyserad av spänning. Och trapetsartisterna kastade sig genom luften, fångade upp varandra, gjorde halsbrytande konster högt däruppe, och hela tiden med en självsäker enkelhet, som om de hade varit på marken, helt utom fara. Jag var hänförd.
Och så -- plötsligt -- är det någon av musikerna som spelar fel: en ton som skär genom harmonin och sedan står ensam och falsk utanför alla andra. Kvinnan rycker till, slinter och tappar greppet om trapetsen och faller långsamt, som i ultrarapid, genom luften innan hon till slut fångas upp av säkerhetsnätet. Hon studsar några gånger och ligger sedan stilla. Jag vet inte vad som hände men cirkusdirektören bad publiken om ursäkt och förståelse och avbröt sedan föreställningen. På vägen hem höll jag min far i handen och vi gick tysta, tätt bredvid varandra genom gatorna.
Varför kommer jag att tänka på detta?
*
Fotograferar: ett träd, en man som sitter försjunken i tankar i en bil, en flicka som sitter på en bänk och leker med en docka medan hon väntar på bussen. Bredvid sitter hennes mamma och läser ur en tidning.
Ögonblick. Bilder.
På caféernas uteserveringar sitter lättklädda människor, i grupper, två och två, någon ensam med en tidning. Jag smuttar på kaffet, tänder en cigarett. Ibland möter jag deras blickar, ser ögonen hos människorna som går förbi på gatan. Och jag får känslan av att alla tittar framåt, ser rakt in i framtiden, alldeles snörrätt. Ingen som står bortvänd och tittar åt något annat håll. Som står utanför och tittar in på världen, från en annan vinkel, på ett annat sätt.
Men jag är likadan som de. Jag delar ut medicin som de flesta andra läkare. Gör min plikt utan att reflektera. Skriver in och skriver ut, följer lagen och utfärdar vårdintyg så att vi kan tvinga någon att mot sin vilja bli inlagd, medicinerad och botad...
På vägen hem tornsvalorna, runt omkring mig i luften: deras höga skrin mellan husfasaderna, svirret från de smala, gracila vingarna, glidflykten, de tvära kasten när de leker. De är nästan helt anpassade till ett liv i luften. De kan para sig, äta, till och med sova i flykten. Men de kan aldrig landa på marken. Då är de dödsdömda, kan inte lyfta igen. Måste alltid ha möjlighet att kasta sig ut i luften. Fria. Och fängslade i sin frihet.
Himlen speglas i vattenytan, hindrar mig från att se vad som finns under.
Skriver Kaspari på en av sina lappar. Jag hittade den i kavajfickan. Måste ha stoppat på mig den någon gång och sedan glömt bort den.
*
Tomma, heta stadsgator med korta skuggor. Sommar. Jag ägnar mig åt att fotografera: en gata, hälften skugga, hälften ljus. Ett ensamt barn. Ett träd.
Av en slump stötte jag ihop med Kaspari på staden. Runt honom stod en krets av tystnad och stillhet, som om han inte alls hörde till. Blek med stela, oseende ögon och långsamma, tröga rörelser. Jag kände igen symptomen, biverkningarna från medicinerna.
Jag gick fram till honom, hälsade. Han såg först förvånat på mig, som om han inte kände igen mig, och log sedan.
-- Du? sade han.
Jag nickade, frågade hur det var, föreslog en kopp kaffe. Han stod stilla, betraktade mig utan att säga något.
Vi gick till ett litet café, där det inte var mycket folk. Drack vårt kaffe under tystnad. Rökte. Han på ett säreget sätt borta, som om jag inte hade varit där. Jag försökte få i gång ett samtal, pratade fram och tillbaka, pladdrade på för mig själv. Och till slut sade han:
-- Dom släppte mej nyligen. Det här är första gången jag är i stan.
Han såg sig omkring: cafébordet, människorna, sparvarna som hoppade på trottoaren. Ett skyggt leende for över hans läppar.
-- Jag har fått några mediciner som jag äter. Men jag känner mej konstig av dom. Läkaren, han som är där efter dej, sa att jag skulle... Öppna mig. Prata mer...
Vi satt åter tysta.
-- Men det finns inget, fortsatte han. Inga ord. Ingenting. Vad skulle jag säga?
Han höjde blicken, såg på mig inifrån sin fråga, sitt mörker som blivit stelt och trögt av medicinerna. Utanför, runt omkring oss, lyste sommarsolen: vitt, vitt, vitt.
Vi drack ur, reste oss upp. Han frågade om han fick ringa någon gång. Jag nickade och vi skildes åt.
*
Har läst någonstans att man aldrig kan se ett föremål dras in i ett svart hål, ögonblicket då det förenas med kärnan. Hastigheten kommer att bli så oerhört hög att dess tid kommer att stanna av och till slut frysa fast i en nollpunkt. En sekund blir till timmar, dagar, år och decennier. Och föremålet på väg in i det svarta hålet kommer att bli kvarhållet i ett enda ögonblick: förstelnat i en fullständig orörlighet. Aldrig allra längst in.
För människan ombord på föremålet märks inget. På bråkdelen av ett ögonblick, med en hastighet som i det oändliga närmar sig ljusets, störtar hon in i mörkret och försvinner. Det är bara för oss som ser på som tiden inte räcker till.
*
Duggregn. Grått, grått, allting grått, också grönskan.
Jag tog bilen söder ut. Körde långsamt. Gick sista biten, samma väg som jag gått till och från skolan när jag varit liten. Jag gick försiktigt, som över ett tunt, mycket sprött minne. Någonstans finns de frånvarande åren ännu kvar, som mörka stråk etsade i glas, tiden som jag inte minns, som bara är borta. Hade känslan av att vara på väg tillbaka in i tystnaden.
Försökte komma ihåg något, vad som helst. Jag slöt ögonen och några ensamma bilder dök upp på näthinnan.
Jag har fått en ny cykel och cyklar på gatan utanför huset. Borde ha varit lycklig men känslan tvekar. Jag stannar, rör vid cykeln. Ställer den ifrån mig och vill sedan inte cykla mer. Jag minns inte varför.
Jag går genom en park och tänker att jag snart ska fylla fem år: en så ofattbart hög ålder.
Minnen?
Eller bara bilder, meningar, prat och pladder? Ett slags skyddande hölje så att jag skall slippa minnas? Ett oupphörligt malande babbel istället för... Jag vet inte vad.
Huset var förändrat, ommålat. Parken på andra sidan gatan var anlagd annorlunda. Och när jag gick tillbaka till bilen var ögonblicket borta. Huset, träden ut mot gatan, det sade mig inget mera. Passagen fanns där inte längre; dörren var stängd. Duggregnet strilade. Det var som vanligt.
Ännu en av Kasparis lappar:
Någonstans inom mig gränsen mot tystnaden: aldrig allra längst in.
*
Trädens ljust gröna färger har blivit mörkare. Bladen är inte längre spröda. Högsommar, på väg över i sensommar.
Kaspari ringde. Frågade om jag ville komma över och dricka en kopp te hos honom. Jag tackade ja, utan att veta varför.
Tog bilen tvärs över stan. Han öppnade genast jag ringde på, som om han stått och väntat vid dörren. Bjöd mig på te i lägenhetens enda rum, tyst och osäker. Det fanns inga stolar och vi satt direkt på golvet.
-- Jag försökte göra det igen därinne, berättade han plötsligt, såg upp från tekoppen. Skära upp handlederna på toaletten. En av nattvakterna hittade mig.
Jag nickade, jag mindes det mycket väl. Det var innan jag hade gått på semester. Jag hade ordinerat starkare medicin och ett extravak. Det fanns dokumenterat i hans journal.
Han satt tyst en stund, läppjade på teet. Mörkret fanns ännu kvar i hans ögon, men där fanns också förundran, som om han själv inte riktigt kunde förstå.
-- Vad tycker du, frågade han och gjorde en gest ut mot rummet.
Jag såg mig omkring. Lägenheten var nästan helt kal. En madrass på golvet där han sov. En trave skolböcker och en bandspelare. I fönstret en krukväxt. Och i andra ändan en stol och ett staffli; på golvet en palett och några färger.
-- Ok, sade jag.
Jag nickade mot staffliet:
-- Du målar fortfarande?
Han nickade, reste sig upp och hämtade några färdiga dukar, visade mig dem med ett blygt leende. Jag såg på dem men visste inte riktigt vad jag skulle säga. De var inte bra. Inte sådana att en konstkännare skulle ha uppskattat dem: fulla av tekniska brister, liksom fumliga och tafatta och med en märkligt snedvriden komposition. Men jag tror ändå att jag tyckte om dem. Har tänkt på dem nu efteråt, tror att jag skulle vilja ha målat dem.
Jag stannade inte länge. När jag skulle gå sade han:
-- Jag är inte längre rädd.
I hans blick fanns en förvåning, som inför något han själv inte riktigt kunde förstå.
-- Inte längre rädd, upprepade han.
Och så log han skyggt.
Han hade börjat måla på sjukhuset. Efter att ha försökt ta livet av sig för andra gången hade han frågat efter färg och penslar. Först hade han målat inne på avdelningen, med vattenfärger och en vårdare som vakat över honom. Sedan hade han gått själv till terapin och börjat måla med olja.
Det andra självmordsförsöket, ett slags vändpunkt?
Något hade brustit inne i honom, öppnats. Som i ett slags medeltida åderlåtning. Och vi -- läkare och sjuksköterskor -- hade kommit springande och täppt till blodådrorna i handleden, hejdat döden och tvingat honom att leva. I ögonblicket före döden, vid livets yttersta gräns, där hade han plötsligt sett en utväg, en möjlighet att leva. Först där.
Efteråt hade han börjat måla, inte längre varit den samme.
Med ett blygt leende visade han mig sina bilder, försiktigt, som om han ännu balanserade på gränsen. Tvärs över en av bilderna hade han målat med en fin pensel och röd färg:
Någonstans en gräns. Och utanför den, inget fast, inget säkert. Allt uppträder åter för första gången, alla namn måste ges på nytt.
Som ett slags konfession.
*
Fotografera. Redan i avtryckets ögonblick sker förvandlingen: det är inte längre liv, bara bilder. Som om inget levande lät sig fixeras.
Men det måste finnas en framkallningsprocess som bevarar livet. Eller som framkallar det, som ett slags röntgenkamera. Jag kan inte tro något annat.
Sitter på ett café och betraktar människorna, fotograferar dem. En man stannade framför serveringen, såg sig om bland gästerna, sökte efter någon, men gick sedan utan att ha funnit den han letat efter. Han såg bedrövad ut men utan att vara det minsta förvånad. Som om han varje dag kom hit och letade efter denna människa, utan att någon gång finna henne. Kanske en ung kvinna som han stämt möte med, men som sedan aldrig dök upp. Eller en försvunnen hustru som han hoppas kunna vinna tillbaka, bara han fick träffa henne. Eller bara en kvinna, vem som helst, som omedelbart, utan att han någonsin har sett henne, skall infria alla hans förväntningar och drömmar. En människa som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas.
Efteråt, när jag framkallat filmen, finns bara skenet kvar. Bilderna visar honom så som han såg ut. Exakt. Allt det andra är borta.
Och på hemvägen åter tornsvalorna. Som förra gången.
Jag lever ensam. Inget binder mig, håller mig fast någonstans. När jag utformar mitt liv behöver jag inte ta hänsyn till någon annan. Frihet?
*
Vaknade och tänkte på Kaspari. Kanske fanns han med i drömmen någonstans, fast jag efteråt inte kunde minnas honom.
Ibland, på sjukhuset, satt han alldeles stilla och såg på mig. I blicken fanns en sorts genomträngande förståelse, som om han levde bland de minnen som jag själv inte kan minnas. Hade känslan av att han såg på mig och förstod. Att det bara var jag som inte förstod, inte såg och inte mindes. Och ändå är det jag som är läkaren, jag som ordinerar medicinen, föreskriver behandlingen.
*
Charlotte, min före detta hustru: jag förstår henne inte. Efter att ha blivit misshandlad av mig, lämnade hon den andre som hon hade älskat och planerat att leva tillsammans med. Som om mitt raseri hade öppnat något, som en sorts murbräcka. Jag kände inte igen henne: passionen, den obegripliga åtrån, smärtan.
Alltsammans varade bara en månad. Sedan orkade hon inte längre.
-- Jag kan inte komma tillbaka, sade hon när hon gick sent en kväll.
Vi stod i dörröppningen och jag strök henne över kinden.
-- Jag kan inte mera...
Hon grät, som om hon trots allt hade älskat mig.
Sedan gick hon. Jag såg henne inte mera.
Under den tid vår passion varade slutade hon aldrig att avsky mig. Hon stirrade på mig, först fylld av motvilja, men sedan också av rädsla, förnedring och hjälplöshet inför detta som grep tag i henne och som hon inte kunde stå emot. Och kanske fanns där till slut också kärlek i hennes blick.
Sedan blev hon ensam, plötsligt fri. Av mina vänner har jag hört att hon inte träffat någon annan. Som om hon blivit fastspänd i sin frihet.
Tingen saknar mening endast i den mån vi förstår dem.
*
På sjukhuset hade Kaspari plötsligt vägrat att ta emot sin mors besök. Efter ett tag hade han också vägrat att tala med henne i telefon. Hon hade gråtit, utan att kunna förstå. Men han hade inte gett med sig: plötsligt fast övertygad.
Han var inte längre den hon lärt känna. Under sjukhusvistelsen hade han blivit en annan, främmande och oförståelig mitt i all vardaglighet. Ansiktet, kroppen, allt det yttre var fortfarande detsamma, bara rösten var annorlunda, och ögonen. Och så detta att han inte längre ville dö, och det var ju alltid något.
Men han lät henne inte komma nära. Först långsamt, efter flera månader, började hon att acceptera det ofrånkomliga, att han inte ville träffa henne mer. Och då blev hon plötsligt mycket lättad. Hon ringde till mig och tackade för allt. Jag sade att jag inte hade gjort något, att det helt och hållet var Kasparis beslut. Men hon lät sig inte bekommas. Hon var uppsluppen och munter, skämtade flera gånger. Som om hon hade befriats från ett ansvar som hon inte orkat med.
När Kaspari sedan skrevs ut och förklarades frisk insisterade han på att få bo själv. Hans mor stödde hans krav, ville inte ha tillbaka honom. Och till slut hjälpte kuratorn honom att ordna en lägenhet. Och så flyttade han hem till sig.
-- Jag är inte längre rädd, sade han. Allt har redan hänt.
Och så detta skygga, nästan osynliga leende.
Vi träffades igen häromdagen, gick runt och såg på tavlorna på konstmuseet tillsammans. Vi pratade lågmält. Han uttalade orden långsamt och försiktigt. Smakade på dem, som om det varit första gången han tagit dem i sin mun.
Sommarljuset föll in från takfönsterna, de stora ljusschakten, som framhävde tavlorna, gjorde dem mera levande. Hela stämningen var ljus och lätt. Kaspari såg ut att trivas, han pekade och kommenterade, gick före mig genom salarna, otålig som om han inte fort nog kunde se och uppleva all denna konst.
Efteråt tog jag bilen ut till havet, längst ut i väster. Helt ensam. Jag klädde av mig naken och lade mig på de släta, mjuka klipporna och blundade.
Jag har fortfarande kvar de små lapparna som han gett mig på avdelningen. Vecklar försiktigt ut dem, slätar ut dem med handen, förvarar dem i en mapp. På en skriver han:
En känsla av rörelse inuti stillheten.
Som om livet också fanns där man inte väntade sig det, hela tiden pågick, bara osynliggjort.
*
Regn. Utanför caféerna hade man packat ihop uteserveringarna. Jag hade en känsla av att sommaren var slut och att det redan hade blivit höst. Stolarna stod staplade på varandra i travar, parasollena var hopfällda.
Jag gick in på ett café bakom Kungsportsplatsen, på en liten bakgata. Det var nästan tomt. Bara några få gäster satt tysta för sig själva vid de omaka, brokigt blandade borden.
Satte mig vid fönstret ut mot gatan. En rännil av regnvatten var på väg ned för rutan. Några människor sneddade skyndsamt över trottoaren, på väg undan regnet.
Jag drack mitt kaffe, utan att träffa någon som jag kände, och gick sedan hem igen.
Läste någonstans att man funnit nya elementarpartiklar. De partiklar man tidigare trott vara materiens minsta beståndsdelar visade sig plötsligt bestå av andra, ännu mindre partiklar. Som om det varit omöjligt att upprätta en inre gräns. Inget innersta, ingen kärna. Som om världen ryggat tillbaka inför tanken på något yttersta tänkbara.
*
Dröm: Det är höstmörkt och sen kväll eller natt. Ett blått ljussken kommer någonstans ifrån. Jag ligger i sängen, håller upp min ena hand, betraktar handleden och skär ett djupt snitt genom senorna och ådrorna. Men där kommer inget blod. Jag ser benet blottlagt, vävnaden runt omkring som rör sig rytmiskt, i takt med hjärtats slag. Alldeles vitt kött, inget blod, ingen vätska. Vet ändå att jag ska dö.
Jag vaknade och tyckte ett kort ögonblick att jag förstod något. Nu är känslan borta igen.
*
Gick i eftermiddags förbi en rosenhäck. I ett nu förflyttades jag tillbaka till min barndoms somrar hos min mormor, min riktiga mormor. På kvällarna tog morfar med mig till sjön för att meta abborre, och när vi gick hem i skymningen stod alltid en stark, söt doft om rosenhäcken alldeles stilla i kvällen. Vi gick hand i hand. Koltrasten spelade.
*
Sommaren går mot sitt slut. Jag tycker mig kunna känna det i luften; det finns en föraning av höst i den: skymningen som faller allt tidigare om kvällarna, den kyliga morgonluften, stillheten.
Ljusets hastighet i vakuum: 299 792 500 m/s. Oföränderlig. Oberörd av alla förändringar. Alltid densamma.
En siffra för den sökande att ty sig till.
*
Semestern är slut; jag arbetar åter. Lyfter mödosamt huvudet mot ännu en dag och stirrar trött på världen, på människorna, de långa sjukhuskorridorerna med sina små, instängda rum, som alla luktar likadant, på patienterna, sjuksköterskorna och vårdarna...
På kvällen när jag åker hem från jobbet kommer en varm vind från söder, mättad av dofter, fylld av något jag inte kan komma på. Jag har känt det förr. Det är välbekant. Som ett minne jag inte minns. Och imorgon kommer vinden från väster, från norr, från öster.
*
Sov. Och väcktes ur drömmen av telefonen som ringde. Det var Kaspari. Vi hade ett kort samtal. Efteråt mindes jag drömmen. Kaspari hade bott här. Jag hade kommit hit för att hälsa på, hem till min egen lägenhet. Allt hade varit som vanligt, förutom att Kaspari hade bott här, inte jag.
Vi satt sedan på ett café, i skuggan från några kastanjer. Några människor passerade förbi. Staden var nästan tom. Turisterna var borta, tillbaka i sina hem.
Vi pratade långsamt och trögt, satt mestadels tysta och såg ut mot de få människorna som gick förbi oss. Samtalet irriterade mig. Tystnaden, orden som aldrig kom. Det fanns inget kvar av den lätta och ljusa stämning som funnits sist när vi gått genom Konstmuseet. Jag tände en cigarett, bjöd, rökte, väntade på att mötet skulle vara över. På att få gå hem igen. Stänga dörren om mig. Låsa.
Han stirrade ned i bordet, rörde hela tiden om i kaffekoppen. I tystnaden hördes skeden retfullt slå mot porslinet.
Så såg han plötsligt upp.
-- Jag ska snart resa bort.
-- Resa? sade jag överraskad. Varthän?
-- Det är inte helt säkert ännu. Men jag tror att det blir till Italien. Rom. Jag har pratat med skolan och med studievägledaren och olika lärare och det verkar som om allt skulle gå i lås. Men det är inte helt klart med skolan i Rom ännu.
-- Skola? Vad för skola?
-- En konstskola...
Jag nickade.
-- När åker du?
-- Snart..., sade han och såg ned i bordet. Till höstterminen. Men det känns konstigt. Overkligt. Som om allt varit en dröm. Inte varit jag...
Han såg upp.
-- Tror du att jag håller på att bli sjuk igen?
Jag skakade på huvudet.
-- Nej då, säkert inte. Det är bara resfeber...
Sedan visste jag inte vad jag skulle säga. Jag var fullständigt överraskad. Vi bröt upp och skildes åt. Tog farväl som om det varit sista gången vi sågs.
-- Kom ned och hälsa på någon gång, sade han innan han gick. Jag skickar ett brev med en adress när jag får någonstans att bo.
Jag gick förvirrad hemåt. Så lätt var det alltså: bara att ge sig av. Och jag hade stannat hemma hela livet. Varför?
*
Det har plötsligt blivit obehagligt att sova. Sömnen blir till något slags tomrum som sluter sig om mig. Ingenting blir kvar: inga bilder, inget som är möjligt att tolka eller känna igen. Allt virvlar bort och försvinner.
Jag vaknar upp och griper hårt om sängkläderna för att försöka hålla mig kvar i sängen. Vågar inte vända mig om, rädd för att falla ned i drömmen som fortfarande omger mig. Som om jag befann mig i rymden, i en mycket liten kapsel omgiven av ett svalg av tom rymd. Jag ligger alldeles stilla och väntar på att landa, komma ut ur känslan.
Minnen? Som tystnad, som oändlig rymd, som något osynligt, som en känsla, som...
Har försökt att måla. Jag använde akvarellfärger, tunna, nästan genomskinliga nyanser över det vita papperet. Färgskuggor.
Först var jag hoppfull, nästan lycklig. Det orörda papperet, färgernas lätta slöjor -- allt kändes ljust och lekfullt. Och sedan, utan att jag märkte hur det gick till, bredde mörka färgfläckar ut sig över papperet. Jag måste ha blandat färgerna fel, varit ovarsam och bara kladdat på, och så blev det en svart smet av alltsammans.
På något sätt kändes det obegripligt. Eller oväntat. Och skrämmande.
Jag ställde undan färglådan, lade tillbaka målarpapperna. Gick sedan ut att promenera genom staden. Jag gick länge, utan tankar, försökte återfå balansen. Efter ett tag kände jag lugnet återvända.
Jag minns Charlotte säga:
-- Varför ljuger du hela tiden? Varför är du aldrig dej själv?
Ljög jag? Låtsades jag att jag var någon annan än den jag var? Jag vet inte. Så länge vi var gifta var vi alltid främmande för varandra, som några som alldeles nyss stött ihop av en slump. Först när vi tagit ut skilsmässa lärde vi känna varandra.
*
Höst. Träden sluter sig i sitt innersta och vilar där över vintern. Naturen rör vid sig själv.
Dagar av stilla, blå luft. Om nätterna en indigofärgad himmel, flimrande stjärnor, satelliternas vita fläckar som snabbt passerar förbi, och bortom dem rymd: kall, oändlig, alldeles tom.
Jag fick ett kort brev från Kaspari för några dagar sedan. Han hade kommit fram till Rom. Hittat en liten lägenhet. Installerat sig. Börjat på konstskolan och valt målning och skulptur. Allt var bra. Han trivdes.
Han hade undertecknat brevet med en nästan oläslig signatur och skrivit en adress längst ned.
Jag har skrivit ett brev till honom och skickat iväg det. Ännu inget svar.
*
På väg hem från arbetet brukar jag ta en promenad genom staden. Jag försöker att välja nya vägar varje gång, slår slumpvis in på gator som jag inte känner igen. Kanske i hopp om att upptäcka något nytt. Eller för att nå fram till något som jag redan känner till men glömt bort.
Jag längtar efter förändring, något helt annorlunda, vad som helst.
När jag kommer hem sätter jag mig vid köksbordet. Ibland tar jag fram penna och papper, skriver ned mina tankar. Väntar på tröttheten, på att få gå och lägga mig, på att kvällen skall gå. Och jag har känslan av att långsamt kvävas.
Om jag kunde gå och växa i min gång, för varje steg något större, något starkare, något rakare. Att bli. Och ständigt bli på nytt. Någon gång, i en annan tid, ska jag börja om på nytt och då med de minsta detaljerna, de små stenskärvorna utmed vägkanten. Jag skall foga samman dem till en kropp. Och åter bli.
Betraktar min hand. Det finns ett svart, mycket litet märke på min ena handled.
Jag stack mig en gång på en blyertspenna. Jag gick i andra klass. Det var inget djupt sår. Som jag minns det kom det knappt något blod. Det enda som blev kvar var ett svart litet märke från blyertsen. Ett slags minne som bevarats genom åren. Outplånligt.
*
Sex plusgrader. Kuling. Vinden syns i träden utanför. Svajande kronor, nästan nakna. Det är senhöst. På marken ligger överallt löv, virvlar i luften utanför mitt fönster. Rutorna knäpper i vinden.
Tänker på Kaspari. Jag har inte hört något från honom, inte fått något svar på mitt brev. Tror att jag saknar honom.
*
Sjukhuset: långa korridorer, mottagningsrum, sjukhusbritsar, mediciner: Haldol, Rohypnol, någon liten slatt Heminivrin...
En ny patient kom in till oss idag, direkt från Rättspsyk. Jag läste igenom hans journal. Utan någon synlig orsak hade han dödat en god vän, som han enligt egen utsago var mycket fäst vid, känt ända sedan han varit liten. Han hade sovit över hos honom efter en sen kväll på krogen. På morgonen när han vaknat hade han sett honom sova i rummet intill. Han hade länge stått böjd över honom och tittat på honom. Sedan hade han strypt honom. Eller om han hade stuckit en kniv i honom. Han kan själv inte avgöra vilket. Och kopian av polisrapporten har kommit bort.
Jag hade ett kort samtal med honom, ställde de vanliga klumpiga frågorna om hur han kände sig, hur han upplevde medicinerna som redan var insatta, om han hade svårt att sova på nätterna... Jag bad honom berätta om sig själv, frågade försiktigt om det som hade hänt. Han såg ångerköpt ut, pratade osammanhängande och förvirrat.
Jag lät honom tala färdigt och berättade sedan att han skulle få något lätt att sova på till natten. Han nickade. Tacksamt? Han såg trött ut. Sedan sade jag på återseende och gick. Han var dömd till sluten psykiatrisk vård; han skulle bli här länge. Han var ung.
*
Tidig gryning. Under ett kort ögonblick möts mörker och ljus. Skimrar.
Mitt brev till Kaspari har kommit tillbaka, returnerats. Adressaten okänd.
Jag har skrivit ett nytt brev och skickat iväg det till samma adress som förut, den enda jag har. Har egentligen inget hopp om att det skall komma fram. Kanske har han flyttat, glömt att meddela mig sin nya adress. Vad som helst.
*
Beethovens 10:e symfoni... Johan Ludwig van Beethoven dog bara något år efter han avslutat sin 9:e symfoni, opus 125, och redan när han skrev den var han döv. Man måste ändå föreställa sig att han också skrev en 10:e symfoni. Att han hade kunnat skriva den, att det hade varit möjligt... Den 10:e symfonin: uppfylld av något helt annat än det som man brukar förknippa med Beethoven, någonting fullständigt okänt också för en kunnig musiker. Något som alltid funnits hos Beethoven men varit ohörbart, gömt bakom de vanliga verken. Först med den 10:e symfonin framträder detta okända drag alldeles tydligt, som ett minne av något man förträngt och aldrig vetat om, men som sedan visar sig ha präglat hela ens liv.
Vilket opusnummer skulle symfonin ha fått? Nummer 127? Eller 227? Kanske 2 000 027?
*
Ännu en sömnlös natt, bara några få timmars flyktig sömn. Jag ser mina ögon i spegeln: rödsprängda. Mina ögon ser mina ögon se mina ögon... Och vidare i oändlighet.
I natt drömde jag åter om Kaspari. Han skulle ställa ut sina målningar på ett litet galleri, strax utanför staden. Vernissage, den allra första. Han var mycket glad. Jag gick runt och såg på målningarna. De var märkliga, uppochnedvända, sällsamma och på något sätt obeskrivbara. Jag tyckte om dem, blev glad av att se dem, kände mig levande. Bestämde mig i drömmen för att jag skulle börja att måla igen.
Sedan löstes Kasparis ansikte upp, försvann och gled över i andras, också mitt eget.
*
Jag har rest ut till landet. Grått, fuktigt höstmörker. Jag är här ensam. Havet klibbar vid stränderna och det ligger en tät, vit dimma alldeles ovanför vattenytan. Över stranden och kustremsan en underlig tystnad, som om allt väntade i ödsligheten.
Jag gick långsamt utmed vattenbrynet. Mina steg rasslade mot strandstenarna. På ängen ovanför hördes en kråkas sträva läte. Jag fick syn på den. Den flög upp en meter i luften, landade sedan åter, som om den kretsade kring något, koncentrerad och avvaktande. Jag gick närmare. Nästan osynlig i det gula gräset satt en liten harpalt och försökte gömma sig för kråkan. För första gången ensam, lämnad att klara sig själv, fri. Öronen spetsades och fälldes sedan åter ned över nacken. Nervösa rörelser som ryckte i den lilla kroppen. Och så gjorde den ett plötsligt utfall mot kråkan, försökte klösa eller hugga den. Kråkan lyfte en bit upp i luften och landade sedan åter, alltid på samma avstånd, utom räckhåll men tillräckligt nära för att haren inte skulle komma undan.
Kråkan och haren, och vid stranden, ett kort stycke därifrån, jag själv. Allting alldeles tyst. Havet stilla, klibbande mot stränderna. Och dimman, inte vit, utan metallgrå, återspeglande havet.
Snart skulle det vara över. Jag visste vad som skulle hända. Harpalten skulle få ögonen uthackade och blint sprattla runt i gräset medan kråkan försiktigt skulle pröva att börja äta av den ännu levande kroppen.
Jag gick därifrån, tillbaka hem. Strandstenarna rasslade under mina steg.
Sitter nu stilla i mörkret och ser ut genom fönstret mot havet som jag bara anar där utanför. Tycker mig kunna höra det spela, en malande, långsam melodi, som svagt hörs in till mig.
Beethovens tia, tänker jag.
