Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
din herr måg, satt omgiven av göromål, som anstode en heder-
lig karl, men jag tänker att han ej ser papper oftare, än då
han är på kansliet. Fy tusan, säger jag än en gång, ty jag
menar, bokstavligen talat, att han ser ut som han vore till-
verkad av papper, som han vore färdig att ramla ikull, bara
man blåser på honom.
— Nå, men nu är du alldeles för sträng, kära Thorsén!
Westelli är en charmant ung man med ton och levnadsvett,
talanger, kunskaper och säkert hopp om befordran. Och dess-
utom, då Hortense tyckte om honom, så...
— Vad för slag, tyckte hon om honom? Du — lagmannen
slog härvid igen dubbeldörrarna med en kraft så att det skall-
rade genom alla rummen — du skulle just blygas, Louise,
att komma fram med sådant! Du riktigt bearbetade det stac-
kars barnet ett helt år med dina ömma föreställningar.
-—• Föreställningar? Ja, det var ju min plikt, då jag såg
huru hon bleknade av och förtvinade av sorg och grämelse
över den uslingen, som for likt en galning landet runt och
friade, fick nej överallt och slutligen reste utomlands, för att
dölja sin skam. Jo, det hade just varit...
— Tig, kvinna! dundrade lagmannen med tordönsstämma.
En sådan man, som Gotthard var, finnes knappt maken till.
Vill du mäta din mjölk- och smultronfärgade kammarjunkare
med honom?
— Nej, Gud vare lov, det vill jag visst icke! svarade lag-
manskan stött. Jag vet att sätta mera värde på min måg, och
blir han bara kammarherre till nästa år så ...
—... blir han ändå i all evighet en struntkarl! avbröt lag-
mannen tvärt. Och Hortenses olyckliga framtid, innestängd i
ett nötskal med en sådan där gråpappersvarelse, en kropp
utan själ, det blir din skuld, som aldrig upphörde att gnata,
till dess du slutligen ledsnat ut både mig och henne och fick
din oförståndiga vilja fram.
•—Nå, bevars, icke tvingade jag henne: hon gav frivilligt
sitt ja.
— Alldeles, men genom vilka medel?
— Du är nu obillig, min vän... gav du ej själv ditt sam-
tycke ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
