Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
131
drag af pessimism, och detta ganska natur-
ligt, då han framställer en skeppsbruten.
Grunden till detta skeppsbrott vill han finna
i hjeltens uppfostran. Vidare hos den tid,
hvilken hans ungdomskrets tillhör; slutligen
i hans sång och kanske minst i karaktären.
"Tawaststjerna efterliknar den moderna ro-
manbiografien. Denna är ytterst stödd på
dessa samverkande faktorer, och hjelten blir
en produkt af deras gemensamma arbete.
Skalden är ock modern genom de pligt-
begrepp, han utvecklar. Pligten är något
obehagligt, andras vilja, yttre tryck. Pligten
är ett ok, som icke passar den fria men-
niskan. Slutligen är han modern genom sin
uppfattning af hemlandet. Återkommen från
Paris, finner han allt här smått. Euften är
tung och qvalmig, sömmtyngd, nästan dåsig;
man har svårt att icke bli qväfd, och man
känner sig så besynnerlig. Vinterdagern
är blek och sommarljuset vemodigt; landet
är trångt och fattigt, omgifningen enformig.
Ingenstädes något storartadt eller lifligt eller
väckande. Allt likasom pekande på en
tröstlös resignation.
Men sorgen blir icke tröstlös, om den
skärper vår lifsåskådning. Smärtan och li-
dandet äro en hård, men god skola, och
det är icke så lätt att finna sin plats i till-
varon. Bringar den oss till sist i harmoni
med vår lefnad, blir den en resignation,
hvilken - lär oss att arbeta, då har den ut-
rättat, hvad den bör och kan verka.
Detta är nog förhållandet med Tawast-
stjernas’ hjelte. Rubinsteins ackorder bli ett
ittryck för det han vunnit, och han spelar
ela sitt lif i den rörande lilla tondikten:
Ljuf är sorgen, när den smälter
Till en harmoni med lifvet,
Halft i löje, mildt och vänligt,
Tröstlöst halft och öfvergifvet.
Nils Erdmann.
Psykologisk eller moralisk diktning,
yn indignationsdamernas indignerade rid-
dare har i n:r 5 af »Framåt» skrifvit en
— mycket lärd och mycket kvick artikel, på
vilken "jag anser mig vara den närmaste att
ara, då har infattat sin uppsats i ramen
af ett citat ur min i fjor offentliggjorda essay
öfver Paul Bourget samt en mot mig rigtad,
något svårbegriplig spydighet. Jag skulle
önskat, att hr A. OC. i sina öfriga uttalanden
bemött mig en smula mera direkt och i sak
i st. f. att börja med att citera mig och sluta
med att ge mig en gliring och så under
mellantiden bjuda på en del utredningar,
hvilka. dels synas framkallade af hr Geijer-
stams föreläsningar öfver Zola, med hvilka
jag väl icke kan ställas solidarisk, dels ut-
göras af spekulativa resonnemanger, som icke
i minsta mån anknyta sig till den uppfatt-
ning af skönliteraturens väsen och uppgift,
hvilken jag sökt göra gällande. Det tyckes
mig varit rättast, om hr A. C;; då han
företog sig att skrifva en antikritik, sökt
sätta sig in i min synpunkt och vederlägga
mig ut från denna i st. f. att uppdraga en
paralell diskussionslinie och öfverlemna åt den
moståndare han angripit att uppspåra en ge-
mensam utgångspunkt för debatten. Natur-
ligtvis inser hr A. OC. mycket väl, att vi icke
komma - någon väg med att citera och ge
hvarandra små vänskapliga gliringar och så
för öfrigt lemna hvarandra alldeles ur sigte.
Hr A. C. framhåller på ett ställe i sin
uppsats, att motsatsen ligger mellan en veten-
skaplig och konstnärlig diktning å ena sidan
samt tendensliteraturen å den andra, och sä-
ger på ett annat ställe, att »konsten för kon-
stens skull är en fras, som låter bra, men
som der icke just är mycken mening i», Den
förra anmärkningen är alldeles rigtig och den
senare fullt konsekvent; det är endast synd,
att icke hr A. OC. gjort den förra till utgångs-
punkten och den senare till slutklämmen i
st. f. att gröta till alltsammans, så att man
hvarken. vet ut eller in.
Hr AA. C:s egentliga afsigt är ju att
ådagalägga, hurusom den vetenskapligt-konst-
närliga eller psykologiska literaturen är ett
nonsens. Jag kan icke neka till, att detta
går lika lätt för hr A. CO: som för en troll-
karl att utföra ett konststycke; men det ifråga-
varande konststycket har det felet, att man
temligen strax kommer underfund med, hvari
hemligheten ligger. Om ’ det vetenskapliga
elementet har hr A. CO. en mycket bornerad
uppfattning och om det konstnärliga alls
ingen, så att när allt kommer till stycket,
vetenskapligheten allena skulle konstituera
diktverket. Hr A. OC. har det hela mycket
grumligt för sig, men proklamerar emellertid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
