Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Humorn och nutiden.
Professor Nyblom yttrar på ett ställe i
en definition af humorn bland annat följande:
»Den moderna realismen utgör i sina pessi-
mistiskt materialistiska ytterligheter en direkt
motsats mot den äkta humorn; ty den förra
är till sitt väsen torr, hård, hatfull, under det
den senare är flytande, saftig, kärleksrik.
Genom dessa egenskaper torde den också vara
kallad att öfvervinna realismen, d. v. s. föra den
in på en sund och rigtig stråt». Jag har
anfört detta citat efter en auktoritet endast
derför, att det väl i få ord uttrycker, hvad
reaktionen mot den moderna realismen känner
och tänker. Och utgående från detta auktori-
tetsyttrande ber jag att få göra en liten adveka-
torisk undersökning om anklagelsens berätti-
gande:
Sånggudinnan förälskade sig ohjelpligt i
humorn omkring slutet af femtonhundratalet,
då båda i Cervantes” sällskap hade de be-
ryktade upptågen med den stackars »riddaren
af den sorgliga skepnaden». Lyckligtvis stod
här ingen Montague mot någon Capulet, utan
vigdes båda hastigt och lustigt af dåvarande
öfverstepresten i konstens tempel W. Shake-
speare under stort jubel från publiken, som
nu med skäl kunde tillropa sånggudimnan:
Nu ser jag dock, att du är kött af mitt kött
och ben af minom ben!
Det visade sig också i allo som en högst
lycklig förening. När sånggudinnan försjönk
i en orörlig dyrkan af den uppgräfda antiken,
tills hon höll på ’att bli en marmorstaty, var
det humorn, som lifvade upp henne och fick
henne mensklig igen. När hon i romantikens
luftballong höll på att förlora sig »ins blaue
hinein»>, bragte han henne åter till jorden.
När humorn å sin sida var qvickhetsjägare
och witzmakare, vände hon honom föraktligt
ryggen. När han var allt för sjelfsvåldig i
sitt skämt, kunde hon stränga lyran och
sjunga en glädtig, rent ljudande sång för att
visa, att publiken inte behöfver det plumpa
för att vara road. Hvad särskildt humorns
ungdomsvän Falstaff beträffar, öfverlemnade
hon åt de lärda akademierna att balsamera:
honom och inskrifva honom i den gyllene
hoken såsom ett mönster för evärdeliga tider
af, hur »det sublimt höga förenar sig med det
oändligt låga» — nej, »lilla> var det visst.
Det lider nog intet tvifvel, att den gode Fal-
staff, om han kunnat se sig sjelf som heders-
doktor med gloria om hufvudet på främsta
bänken vid estetiska föreläsningar, skulle
höjt sig öfver sin af jordiska ”tyngdlagar
särdeles influerade lekamen i »sjelfutskrat-
tandets gudomliga potens». — På sjutton-
hundratalet besökte paret äfven »midnatts-
solens land», der tjusarkungen på sitt oemot-
ståndliga sätt visade dem uppmärksamhet.
Man talar ju mycket om det fina behag, som
utmärkte umgängestonen vid festerna för dem;
Man har också mycket talat om de bacchant-
upptåg, som tillstäldes för gästerna. Tvifvel
ha nyligen på ett anmärkningsvärdt sätt ut-
talats om »det sublima» i slitningen mellan
sånggudinnans oförgätligt sköna pastoraler och
humorns otyglade bacchant-sånger, som öfver-
röstade dem; så att, hvad den förra kunnat
skänka oss som en dyrbar national-egendom,
det blef nedstänkt, och ett förföriskt skimmer
kom att kastas öfver det låga samt »gaf upp-
hofvet till ett hundraårigt dundrande kalas»,
d. v. 8. satte glaset i handen på humorn för
årtionden. "Likväl, hur många fruar skulle
med så älskvärd finhet hafva omnämnt sin
makes extravaganser, som sånggudinnan gjorde,
då hon vid Svenska akademiens jubelfest
1836 yttrade de bevingade orden: »Gif plats,
gif plats, se nordens vingud nalkas» etc.
Men så hade ock vid denna tid, jag
menar vid medlet af adertonhundratalet, en
ny era inträdt i den här skildrade äkten-
skapshistorien. Den stora yttre anledningen
dertill var parets med Charles Dickens slutna
vänskapsförbund. Ingen hade hitintills så som
han vetat framkalla de ljusaste sidorna hos
håda på en gång. Den första föreningen på
sextonhundratalet var smekmånaden med sin
yrande glädtighet, sina karnevaler och upp-
tåg. Nu sutto de i ro vid den husliga här-
den inom den borgerliga romanens fridlysta
område. Efter små tvister och stridigheter
med ty åtföljande försoningsfester, så ofta
förekommande innan kontrahenterna fullt lärt
känna hvarandra och affilat ojemnheter å
båda sidor, fann man sig förenad i en in-
nerlig, trygg tillgifvenhet: Och från att hafva
umgåtts mera uteslutande med heroer, omgaf
man sig nw med hvardagsmenniskor utan
pathos, men intressanta ändå. Ja, Dickens
visste ställa lumpenheten och passionen i en
så pikant dager, att af de skalkar och dårar,
han bland annat bragte en ihop med, man
icke skildes från en enda utan saknad. Hvilka
förtjusande utfärder gjorde ej de två med
Dickens till aflägsna gamla gator och idylliska
utvärdshus, och med sånggudinnans hofmä-
stare Fantasien som vägvisare! »Hör, hur
den skälmen sjunger! kunde Fantasien säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
