Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Heinrich Heine - 2. Hafsspöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Ocli med framqvällande guldhår.
Brokiga herrar i spanska drägter
Stoltsera förbi dem och nicka.
Bedagade fruar
I bruna, gammalmodiga kläder,
Med psalmbok och rosenkrans i hand,
Ila med trippande steg
Till den stora dömen,
Af klockornas toner ledda
Och af brusande orgelklang. —
Mig sjelf det grep, det fjerran ljudet,
Med helig, sällsam rysning.
Oändlig längtan och djupt vemod
I hjertat smög —
Mitt knappast läkta hjerta.
Det var, som om af kära läppar
Med kyssar höljdes än dess sår
Och började på nytt att blöda —
Heta, röda droppar,
Som sakta, sakta falla ned
På ett gammalt hus der nere
I den djupa hafsstaden,
På ett gammalt högt spetsgafvelshus,
Så menskotomt, så melankoliskt,
Blott att i nedre fönstret
En flicka syns,
Med kinden mot armen stödd,
Som ett stackars öfvergifvet barn, —
Och jag känner dig, stackars öfvergifna barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
