Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vägen», som menniskan har att vandra, »ljuset», som upplyser
henne, »brödet», af hvilket hon hemtar sin näring, »dörren», genom
hvilken hon måste ingå, kort sagdt: medlaren mellan menniskan och
Gud är den rena menniskan Kristus. Han blir det derigenom, att
han åt menniskan meddelar sin egen lifsprincip, i kraft af hvilken det
rätta förhållandet återställes mellan hennes vilja och Guds bud, hvilket
innebär hennes försoning eller delaktighet i Guds rike. Detta
meddelande sker från Kristi sida icke genom lärandet ensamt, icke heller
blott genom att verka med det sedliga föredömets kraft, utan genom
totaliteten af hvad han är, genom inverkan från hans personlighet
såsom ett helt betraktad. Från menniskans sida försiggår
emottagan-det genom en etisk-religiös assimilationsprocess, formedelst hvilken hon
såsom genom en »ny födelse» i sig upptager den högre personen,
»ikläder sig den nya menniskan» Kristus. Och sådan är härvid den
idealmenskliga personlighetens i valfrändskapen grundade
dragningskraft på den lägre, att föreningen dem emellan blir liksom en bådas
sammansmältning till en person, så att den pånyttfödda menniskan
i sanning kan säga: »jag lefver, dock icke nu jag, utan Kristus lefver
i mig.» Detta den enskildes lif i slägtets historiskt förverkligade
urbild, genom hvilket det rätta sammanhanget återställes i tillvaron, då
i »den förstfödde sonen» alla sönerna återförenas med hvarandra och
med fadren — detta lif betecknar det nytestamentliga språkbruket
såsom menniskans tro på Kristus.
Härmed hafva vi i vår framställning kommit till den punkt, der
det visar sig, hvarföre alla kristendomens teoretiska och praktiska läror
utmynna och finna sin sammanfattning i läran om Kristi person och
i fordran af tro på honom. Den abstrakta tanken såsom sådan stiftar
ingen personlig gemenskap; samhällsbildande kraft eger blott den
konkret verkliga personen. Evangelium eller predikan om Guds rike
bland menniskoma måste derföre blifva en predikan om detta rikes
personliga medelpunkt, utan hvilken församlingens uppkomst och
bestånd ej läte sig begripas. Ljuda kristendomens första ackorder i
bergspredikans: »salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud», så
var det just genom denna åskådnings konseqvenser gifVet, att det hela
skulle klinga ut i den store hednaapostelens ord: »tro på herren Jesus,
så blifver du och ditt hus saligt!»
Förening, personlig geménskap, samhäilighet — detta är således,
såsom vi redan i det föregående yttrat, första och sista ordet i
kristendomen. Likasom den ändliga förnuftstillvaron af kristendomen
uppfattas såsom den andliga kosmos, som är till enhet sammanfattad
i Kristus, »den himmelska menniskan», så blir ock den timliga verk-’
samhetens, det menskliga odlingsarbetets högsta uppgift, att detta inom
det himmelska riket rådande sammanhang må allt fullständigare finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
