Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET.
nussen, uttalat den. En preussisk kapten, hr Max Jähns, som skrifvit ett verk ’
i två stadiga band om hästen i folksägnen och i egenskap af hästkarl till yrket
känner en hop data om hästens behandling m. m. under jultiden, hyser icke
det minsta tvifvel om, att solguden Frö gömmer sig under kristendomens första
blodvitne i vår sång.
2.
”Liten Karin.”
Arvid August Afzelius hörde på en resa genom Öglunda i Vestergötland
som ung student första gången denna lilla visa. En vallflicka sjöng den ett
stycke framom hans skjutskärra, under det hon dref sina kritter i vall. Afze-
lius åkte upp henne och på tillfrågan, om hon ville lära honom sin visa, sva-
rade hon genast sitt »ja vars!» Hon dikterade först och sjöng sedan; Afze-
lius skref efter hennes uppläsning och inprentade efter hennes sång melodien
i sitt minne. Sedan dess har visan blifvit ryktbar; få torde nu de svenskar
vara, för hvilka icke både ord och melodi äro kända allt sedan barndomen.
Föga anade väl Afzelius då, och icke torde mången nu veta, att genom
många århundraden så klingar mot oss en martyrhistoria, som skymtar redan
hos den gamle biskopen Eusebius. Och likväl kan man med icke liten trygg-
het försäkra detta vara fallet. »Denna lilla visar, säger 8. Grundtvig (a. st.
101), har på ett märkvärdigt sätt förstått att följa med tiden: hon har efter
reformationen liksom aflagt sina klosterkläder och iklädt sig verldslig drägt. 9Så-
som hon nu allmänt kännes hos oss», — den danske författaren talar om vi-
sans danska form, men alldeles det samma gäller om hennes svenska — »hand-
lar hon om en oskyldig mö, som icke vill låta sig lockas genom något af en
gudlös konungs lysande anbud, utan föredrager döden för vanäran. Visan fram-
träder i detta skick så naturlig och så infödd, så poetiskt sann och så sagomäs-
sigt afrundad, att hon icke väcker någon misstanke om, att hela hennes inne:
håll och betydelse från förstone varit något helt annat, än de nu äro.
Som bekant, hade under den förvirrade tid, som följde sedan Diokletianus
lemnat regeringen, hvilket den legend, vi nedanför citera, naivt förklarar till
gick så, att »domare satte Diokletianus och Maximianus båda från väldet och
gjorde dem till släta bröder» — hade, säga vi, det snart stält sig så, att den
grymme Maximinus Gaza, casaren Galerii frände och medbhjelpare, fått del i
väldet öfver romerska rikets östra länder, under det Maxentius förde ett skräck
fullt regemente i Italien. De förföljelser mot de kristna, till hvilka Galerius
lockat Diokletianus, hade icke upphört; åtminstone talar Eusebius om sådana
under både Maximianus och Maxentius. Men ej blott män, säger Eusebius,
utan äfven qvinnor uthärdade förföljelserna för sin tros skull. Som exempel
anför han dels en rik, förnäm och bildad qvinna i Alexandria, som motsatte
sig och med manligt mod öfvervann Maximini tygellöshet, hvilken icke lät döda,
utan åtnöjde sig med att landsförvisa henne; dels en annan ryktbar qvinna i
"Ross und Reiter in Leben und Sprache, Glauben und Geschichte der Deutschen. 1,2
Leipzig. 1872.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
