Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET.
smakfulla utstyrsel i öfrigt, att man ej haft att kämpa med vanliga förlagssvårigheter.
De inre hafva ej varit färre eller mindre för det. I främsta rummet finner man att
redaktörens önskan att göra sin tidskrift till en medelpuukt för de skandinaviska konst-
sträfvandena, för så vidt de göra sig gällande i literaturen, på det hela haft föga
framgång. I första årgången finner man väl uppsatser af en dansk, två norrmän och
en finne samt fyra korrespondenser från Kristiania, Kjöbenhavn och Helsingfors; men
i den andra är antalet inskränkt till två danskar, och korrespondenserna äro blott två,
båda från Kjöbenhavn. Om detta vitnar om ett aftagande intresse hos medarbetarne
i tidskriften, så kan ej heller den omständigheten tolkas såsom lifligare deltagande att,
medan de namngifne författarne i första årgången äro nio, hafva de endast varit fem
i den andra, eller sex, om vi medräkna några der offentliggjorda bref af Egron
Lundgren. Orsakerna till detta äfven i andra afseenden märkbara tynande torde hafva
varit flere; vi för vår del söka några bland dem i sjelfva hållningen af planen och
i det sätt hvarpå denna blifvit satt i verket.
Först och främst anse vi att planen varit för litet begränsad i förhållande till
omfånget och tidskriftens uppgift. Vi medgifrva visserligen att det ej har sig så lätt
att inskränka medarbetarnes fria val, liksom att ej heller konstens estetiska eller all-
mänt intresserande frågor kunna med tystnad förbigås i en tidskrift af den syftning
som denna. Men likväl torde medgifvas att, när krafterna äro få, och utrymmet ej
synnerligen stort, så väl text som bilder böra helst belysa den inhemska konstodlingen,
hennes historia och brinnande frågor. Kasta vi nu en blick på innehållet, för så
vidt detta ej blott utgöres af notiser och smärre meddelanden, utan af sjelfständiga
uppsatser, så synes oss som om en större sammanhållning varit önskvärd. Vi träffa
skildringar och uppsatser om en antik knytnäfskämpe, om Rembrant van Rijn, Afrodite
på Melos, gräfningarna på forum i Rom, om konstvärde, Antoine Wiertz, Michelangelo-
utställningen i Firenze, gräfningarna vid Olympia, kurvorna å Parthenonutställnin-
gen i Miinchen m. m., allt tvifvelsutan ganska intressanta ämnen och åtminstone del-
vis väl behandlade, men som likväl inkräkta för mycket på utrymmet för de uppsat-
ser, hvilka stå i närmare samband med våra egna konstangelägenheter. Med andra
ord, tidskriftens sträfvande efter en viss universalitet har varit skadlig för dess upp-
gift att föra de nordiska konststräfvandena framåt. Erkännas bör emellertid att man
äfven finner åtskilliga bidrag, hvilka fullt försvara sin plats just i det sistnämda
afseendet, och att redaktionen alltid visat sig lifligt intresserad af den sträfvan, hvil-
ken vi uppfattat såsom hennes hufvudsakliga. Vi anföra såsom exempel på den rikt-
ning, i hvilken vi helst skulle sett tidskriften utveckla sig, uppsatserna om Sergel i
Paris (Estlandér), Upsala domkyrkas restauration (Nyblom), den nordiska konstindu-
strien på utställningen i Wien (wtg.), Adolf Tidemand (utg.), Scharpska tafvelsamlin-
gen (Göthe), samt ett par utställningsöfversigter för 1875. Vi äro öfvertygade om
att tidskriften skall vinna ökad spridning och större inflytande på den nordiska
konstodlingen i samma mån den närmare sluter sig till det program, som nyss an-
förda uppsatser gifva vid handen.
En annan brist, som sammanhänger med den här ofvan antydda, är att äfven
illustrationerna röra sig öfver för stort omräde och ega för litet samband med den
löpande texten, hvadan man såsom stående rubrik finner »planschtexters. På deras om-
vexling och utförande är i allmänhet ej att klaga: man har fått utmärkta etsningar,
goda litografier, fotografier och träsnitt. Men fråga kan blifva om valet af ämnen
alltid svarat mot utförandet. Sträfvandet att göra vårt nationalmusei konstskatter
bekanta i utlandet har tvifvelsutan gjort sig bredt på bekostnad af andra hänsyn,
såsom t. ’ex. i första rummet den till vår inhemska nyaste konst. Af båda bandens fem-
ton etsningar utgöra blott fyra framställningar af nordiske mästares taflor, och ingen
bland dem något af deras mest bekanta verk, medan återstoden är originalraderingar
(3) eller etsningar efter äldre taflor i vårt nationalmuseum. Af ett så omtaladt arbete
som Kronbergs jagtnymf, som verkligen pgaf anledning till ett lifligt meningsbyte
inom pressen, söker man förgäfves en afbildning; åtminstone ett litet träsnitt hade väl
taflan förtjent. Ett betydligt aftagande i antal är dessutom märkbart hos illustra-
tionerna i andra :bandet. Att öfverhufvud texten går sin väg och illustrationerna sin,
synes tyda på en ovana hos våra författare vid att skrifva med hänvisning till bely-
sande teckningar.
Med de brister dem vi här öppet anmärkt, förenar tidskriften åtskilliga för-
tjenster, dem vi äfven sökt göra rättvisa. Större sammanhällning och mer skandina-
visk anda i planen, mindre hänsyn till publikens behof af att konstnärligt uppfostras,
en närmare förening mellan ord och bild skola, enligt vår mening, mäktigt bidraga
att gifva: den inflytande och vigt. att sprida kunskapen om den inhemska konstens
angelägenheter till de bildade och att dymedels föra vår konst framåt mot sitt före-
satta mål, skönhet och sjelfständighet i endrägtig samklang. —RN.
gj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
