Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dant den hotade monarkiska ordningens värn är — enligt hvad de
Maistre söker visa i skriften Du Pape — påfvedömet. Påfvens
öfver-höghet säges här vara kristendomens hufvuddogm, hvilken, för att vara
berättigad, förutsätter påfvens ofelbarhet Är den helige fadren ofelbar,
så följer deraf, att han ensam bör ega högsta ledningen af kyrkans
och statens öden, och att man allestädes bör med förtroende och kärlek
mottaga hans trogne tjenare — medlemmarne af »Jesu sällskap» —
med hvilkas tillhjelp påfven vill uppfostra menskligheten till en bättre
framtid.
Dylika satser, öppet predikade just vid den tidpunkt, då jesuiterna
voro på väg att återtaga sin förra ställning i Frankrike, syntes liksom
enkom ämnade att främja ordens dristiga förhoppningar. Också vann
densamma ett betydande inflytande under Ludvig XVIlLs och ännu
mera under Carl X:s regering. De talrika medlemmarne å robe courte,
d. v. s. jesuiter, som, utan att hafva aflagt ordenslöftet, tjenade
samfundets syften, spridde sig öfver hela landet, fördelade i olika
»sodali-teter», af hvilka hvardera hade sig ålagdt att söka inverka på en viss
bestämd samhällsklass; sålunda gafs det särskilda jesuiterföreningar
for borgareståndets omvändelse, andra för allmogen, tjensteklassen,
soldaterna, ja, till och med for barnen. Tidningsorganer, som
uppträdde mot jesuiternas framfart, ställdes under anklagelse för
»guds-försmädelse», och undgingo med knapp nöd att fallas. Frankrike skulle
måhända i religiöst afseende gått Spaniens öde till mötes, om ej inom
den redan triumferande kyrkans eget sköte oförmodadt uppstått efl
man, som med den ultramontana »bekännelsetroheten» börjat den kamp
på lif och död, som ännu i våra dagar fortsättes med lika häftighet.
Hugues Félicité Robert de la Mennais ’) (f. 1784 i Si Malo
i Bretagne) är obestridligen en bland vårt århundrades märkligaste
personligheter. Skiftesrika och ovanliga voro hans lefnadsöden. Efter
en fjerran från stora veriden i stilla obemärkthet tillbragt ungdom,
uppträder han på offentlighetens skådeplats med känslan af en
reformatorisk kallelse och söker bereda erkännande och verkliggörelse åt de
idealer, han i ensamheten åt sig utbildat. Deras skiljaktighet från
de herrskande tidsidéerna, den djerfhet och hänförelse, hvarmed han
förkunnar dem, fasta allmänna uppmärksamheten på honom; snart
nämnes hans namn i jembredd med Frankrikes mest firade
skriftställare och redan ser kyrkan i honom en ny Bossuet, hvilkens
glänsande vältalighet skall främja den katolska kristendomens uppblomstring.
Men denna lysande företeelse befinnes vara en orolig meteor, som
vexlar ståndpunkt och endast för kort tid kastar sina strålar öfver
]) Sitt namn »demokratiserade» han sedermera genom bortkastande af de och det
ofrigas sammandragning till ett ord: Lamennais.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
