Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty konsten är ett barn af kulturen, är dess blomma, och
med den ängsligt sökande och ropande, aldrig svar erhållande
hedendomen, som än kastade sig i armarae på neoplatonismen, än
på indifferentismen, än, med en aning om hvarifrån det nya ljuset
skulle utgå, spejade i Orientens i upplösning stadda religionsformer
efter detta ljus, än upptagande Osiris och Isis, än Mithras som
gudar, — med den måste också den antika konsten, sedan den
genomvandrat desamma regionerna i kraftlösa framställningar af
Mithras, af Isis, förgås, för att i nya former söka lif inom den
kult, som den nya, kraftiga kristendomen utbredde i verlden, och
som redan med Paulus hade berört verldshufvudstaden och till
och med kejsarhofvet, der Paulus — enligt en gammal sägen —
lär haft en vän i Neros lärare, den berömde filosofen L. Annæus
Seneca — en sägen, som fått en egendomlig styrka genom en
1867 i Ostia utgräfd inskription från omkring år 300 e. Kr., hvilken
är satt af en M. Annœus Paulus öfver hans »käre son M. Annæus
Petrus Paulus», och som visar, att man i Senecas familj bevarade
minnet af denna förbindelse.
Egde katakomberna sitt ursprung i orienten, så var deras
utsmyckande med målningar derimot af antikt-romerskt ursprung.
Judarne hade i sina katakomber i Rom bortlagt den konstskygghet,
som eljest var för dem egendomlig, och från dem öfvergick seden
till de kristna, som i hög grad utvidgade denna sedvana och
gjorde katakomberna till den kristna konstens vagga.
Vi måste här, för att kunna förklara detta faktum, försöka
att återföra det till dess sanna betydelse, eller, hvad som är
detsamma, försöka att alldeles tillintetgöra den gängse traditionela,
men fullkomligt oriktiga föreställning, som man hittills hyst om
de första kristnes konsthat.
Judarne hade, som vi sågo, från sina katakomber hållit borta
framställningen af menskliga former; i de kristna katakomberna
se vi derimot redan från äldsta tider dylika framställningar
uppträda. Ingalunda ängslig, bindande och insnärjande, som senare
tiders pietistiska åsigter skildrat den i öfverensstämmelse med deras
egen riktning, tog den äldsta kristna menigheten tvärtom, frisk och
mottaglig för det sköna som för det sanna, med glädje arf efter
den antika konstens försvunna guldålder, så långt den kunde göra
detta utan att hemfalla till eller väcka misstanke om
afguda-dyrkan och bilddyrkan. Endast bilder af hedniska gudar — och
äfven detta ej absolut — likasom af den evige sjelf, voro uteslutna:
ej ens hedniska myter och symboler voro förbjudna, med undantag
af sådana, hvilka för den kristna lifsåskådningen voro förargelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
