Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besparingen i driftkostnaderna, eller med andra ord, desto mindre
kostar det att forsla fram en viss qvantitet trafikgods.
Huru gestaltar sig detta förhållande för banor ined bredt
spår och för banor med smalt spår? Det är med belysandet af
denna fråga, hr Fairlies uppsats förnämligast sysselsätter sig.
Han åberopar härvid den kända och om man blott tänker
derpå lätt insedda satsen: att en viss qvantitet material, anordnadt
med understödspunkter längre ifrån hvarandra, har mindre
härstyrka, än om understödspunktema ligga närmare. En bjelke,
understödd vid hvardera ändan, kan t. ex. bära en vida mindre
last, än tvenne hälften så långa, understödda på samma sätt.
Följden deraf måste uppenbarligen blifva, att en godsvagn på ett
smalt spår i förhållande till sin vigt måste kunna bära mycket
mer än en godsvagn på ett bredare spår. Såsom exempel härpå
anför mr Fairlie, att en godsvagn på den bekanta Festiniogbanan
af 2 eng. fots spårvidd förmår fullastad bära ända till 6 gånger
sin egen vigt, medan godsyagnarne å de 4 fot 81 tum (eng.) breda
jernvägarne, icke förmå att som full last taga mera än 2 gånger
sin egen vigt.
Äfven om banorna ständigt kunde använda fullastade vagnar,
blefve således förhållandet imellan den döda vigten och den nyttiga
eller betalande vigten vida fördelaktigare för det smala spåret, än
för det breda.
Men nu kan trafiken aldrig gestalta sig precis så, att man
ständigt kan forsla fram endast fullastade vagnar. Ju mera ett
bantåg har att på sina skilda stationer upptaga och afgifva last
och ju mera snabbhet i expeditionen kommer i fråga, desto mer
blir det nödvändigt att låta vagnar gå, fylda endast med en del
af hvad de kunde föra som fullastade. Och följden deraf är, att
i England det förhållande eger rum, att i afseende å
passageraretrafiken den döda vigten är 29 gånger större än den nyttiga
vigten och att densamma i afseende å godstrafiken nedgår endast
till 7 gånger den nyttiga eller betalande vigten; d. v. s. för att
forsla fram en ton gods, måste man sätta i rörelse sju tons såsom
bihang dertill, och för att förflytta passagerare, vägande
tillsamman en ton, måste man för deras skull släpa med dem tjugunio
tons extra.
För att åskådliggöra, hvilken förbättring häruti är möjlig
genom ett smalare spår, tager Fairlie till jemförelsepunkt
förhållandet å »London—North Western »-banan af 4 fot 84 tums
spårvidd, hvilken anses för en af de bäst skötta i England. Dess
godsvagnar väga i medeltal 4 tons. Om man nu också antager,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
