Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om andra urkunder, utan hvilken bilden blir ofullständig, och den
kritiska skarpblick, utan hvilken densamma kan bli misstecknad
och omotsvarig sitt föremål, löper lätt fara att blifva läsaren en
vägvisare, hvilken det varit honom bättre att aldrig påträffa. Den
trygghet och det intresse, med hvilka man följer prof. Hauchs
framställning, äro en borgen för, att ban hvarken i det ena eller
andra hänseendet stått under sitt ämnes fordringar. Vi beklaga
blott att han ej tagit detsamma vidsträcktare, dels i den mening
att han på samma sätt undersökt flera, helst alla hedniska
»Old-tidsminder», som gå igen i medeltidens folkvisor, dels i den mening,
att han äfven upptagit de vitnesbörd, som förvaras i svenska och
norska qväden från samma tid, ty om på någon punkt de tre
nordiska litteraturgrenarne stöda hvarandra, så är det i fråga om
medeltiden. Det är med hänsyn till detta, som Geijer, långt innan
begreppet skandinavism, fanns till i den betydelse, som vi nu lägga
i ordet, från rent historisk ståndpunkt ådagalägger: »Vi finna i de
gamla folkvisorna ej blott intet ståndshat, utan äfven intet
national-hat emellan de tre nordiska folken. Detta förklarar huru de kunna
vara så gemensamma för hela norden; en gemensamhet, som äfven
sträcker sig till de äldre historiska visorna. De danska behandla
ämnen ur svenska historien; och visor om konung Valdemar i
Dannemark och drottning Dagmar har jag hört sjungas i
Verm-land och vet äfven, att de finnas i Östergötland. Detta
tillbaka-sätter i allmänhet deras uppkomst till tider, då de tre nationerna,
ehuru skilda i regering, dock genom seder, språk och åtankan af
gemensamt ursprung ännu ansågo sig för en slägt.»
Så långt Geijer.
En särskild uppmärksamhet förtjena de norska visorna,
all-denstund de både genom språkets ålderdomliga tycke, innehållets
urspunglighet och uttryckens koncisa kraft bilda en grupp för sig,
hvilken visserligen har många visor gemensamma med de svenska
och danska samlingarna; men också många, och detta just af de
yppersta, alldeles egendomliga. Vidare är det af intresse, att då
en stor del af de svenska visorna, numera sannolikt utdöda, måst
utgifvas efter uppteckningar, gjorda under femton och
sextonhundratalet, såsom efter Harald Olufssons visbok (skrifven 1572—
73), efter Gyllenmärs visbok (från början af sextonhundratalet),
efter Pehr Brahes visbok (från 1620) eller från några andra af
samma ålder, så äro derimot de norska visorna samt och
synnerligen upptecknade i vårt århundrade och vitna sålunda om den
kraft, med hvilken det norska folket hänger qvar vid sina gamla
traditioner. Det är visserligen sant och vi skola snart se, att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
