Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Wtr.: Gammal kärlek rostar icke, teckning ur folklifvet i Norra Helsingland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 141 —
— Tack, Anna, för din fråga, svarade Mattes.
Det är klart nog — jag fick en häftig stöt, när jag
föll i marken och känner mig så tung och besynnerlig
i hufvudet.
Anna tog litet vatten ur diket och baddade
dermed Mattes panna.
— Se så, om du stöder dig på mig nu, så kan du
kanske resa dig opp. Jag skall hjelpa dig komma i
sadeln och så leder jag hästen, tills vi komma fram
till byn.
Med Annas tillhjelp lyckades det också Mattes
att sätta sig upp på hästen; begge fortsatte derefter
vägen under tystnad.
— Men icke går det an att vi färdas längre på det
här viset, sade Mattes slutligen; jag känner mig bättre
nu och orkar nog gå.
— Nej, sitt du stilla, svarade Anna — det är bra
som det är.
Samtalet ville ej taga någon fart; man var
synbarligen generad å ömse sidor.
— Men hur kommer det sig, Anna, sade Mattes
efter en stunds förlopp, att vi nu blifvit så fremmande
för hvarandra. Vi äro ju uppvexta tillsammans och
förr i verlden var du alltid så glad och vänlig, när
vi voro i sällskap. Allt sedan i våras, när jag blef
trolofvad med Greta, har du varit som en annan
menniska och jag känner knapptågen dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
