Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mmi lyror, låg man i« en manstark arbets-kommendéHng,
tungt rustad mad all möjlig pkraseoløgfek apparat, tiga ut
att i sitt anletes svett göra Latinsk vers. Genom dessa
pro-sodiska anstringningar till vigsbrag t es visserligen tenn ett oek
annat rätt artigt epigramm, ett ock annat ej misslyckad t ode,
en och annan väl anlagd lärodikt} men i allmänhet
förmådde ej denna poësi att förete adnat än matta efterljud,
bleknade bilder, ur den hedniska konstens mästerverk. Man
blir, vid dessa Latin-qväden, till mods, såsom körde man de
Rotnerska Garnenernes Requiem. Munkflit hade trådt i stället
för konstnärlig ingifvelse, diktandet hade nedsjunkit till
oklanderlig skansiöa, och man kade väl ännu en Latinsk verskonst,
men med den Romerska skaldekonsten var det förbi. — Med
Vetenskap oek Konst hade nn, inom Italien, sjelfva språket,
såsom sådant, råkat i förfall. Splittradt i mångfaldiga
munarter, uppblandad t med de inträngande Barbarernas råa
Jdlo-tisa&er, var det ej mer att igenkänna för detsamma, på
hvilket CiCÉRO bade talat, Hoiutius sjungit Men af det gamla*
spillror bildade sig så småningom i folkets mun, under
tidernas lopp, ett helt och hållet nytt språk: ur Latinets rninef
växte, som en ros, den unga Italienskan. Modrens klassiska
skönhet hvilade ännu öfver dottrens mera milda, mera Veka
och oregelbundna drag; men dottrens födelse hade kostat
modren lifvet. Det är sannt, Latinet återfinnes ännu i dag mom
de lärdas samhällen; men det går der blott igen! det är dock
alltid ett dödt språk. Det var dödt i samma stund, sona
Italienskan började att lefva.
Frågan om den Italienska poesiens första uppkomst
och utveckling står naturligen x det närmaste sammanhang med
frågan om det Italienska språkets. Språket är icke blott
skaldens material, men det är tillika poësiens reflex; oeh om
skalden till en viss grad alltid måste bestämmas af språket,
så bestämmes också detta, i oafbruten vexelverkan, af
honom tillbaka *). — Det är då på sin plats, att bär först an-
*) På denna vexelverkan synes en af Italiens nyaste pliilologer,
PxaticARt, ej hafva fästat nog afseende, då katt yttrar: vNon gia chi
å trive insegna le parole ai popoli, ma si bene i popoli le prtttahö a thi
U scriveS} Pa*TiCA*i, Seriti. ÅeU 000*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
