Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Verkligen? utbrast Drake. – Ni är allt för
nedlåtande. Lägg en enda liten gnista hån i edra ord,
mynher, och de skola underbart svalka mitt hjärta. Jag å
min sida vill gå er nedlåtenhet till mötes och anhålla om
en droppe vin: jag känner den törst, som plär åtfölja
sårfebern.
Vanloo kallade på en af sina män och lät denne
fylla en bägare åt Drake. Sedan karlen aflägsnat sig,
fortfor han:
– Våra banor möttes redan i ungdomen, Gustaf Drake ...
– Ni har antydt något sådant, men jag igenkänner er icke.
– Jag är son af en landtman, en bonde, som bodde
i grannskapet af er svärfaders egendom ...
– Ha! utbrast Drake, – ni ... ni Ingrids son,
bonden, som jag lät piska?
Vanloos kinder färgades vid dessa ord af en hög
rodnad. Han steg upp, och hans ögon flammade. Men han
kufvade hastigt rörelsen i sin barm och tillade i samma
lugna ton:
– Jag är densamme.
– I sanning, sade Drake, – detta förklarar
mycket ... det förklarar allt. Jag förundrar mig icke öfver
att i er hafva funnit en dödsfiende. Naturen gjorde er
till ädling, men slumpen lät er födas i bondens koja.
Hade slumpen lekt samma lek med mig samt låtit en
öfvermodig jämnåring binda mig vid prygelbänken och
handfara mig som träl, jag skulle förföljt honom med
våld och list, med knif och snara, tills han fallit för min
hämnd. Mynher, slumpen har godtgjort, hvad den mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
