Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
— Ack, du de ringas och svagas försvarare,
mumlade Kalle ironiskt. Håller du på så där litet
till, blir du tråkig.
Angela blev inte sårad. I själva verket kände hon
sig ”tråkig”, så snart hön kom tillsammans med
dessa pratsamma flickor. Så länge hade hon levat
ensam med Petra att hon i denna skara av ung-
domar kände sig äldre än någon av dem. De hade
varken samma sätt att tänka eller att vara som hön.
När hon ibland försökte sig på deras jargong, kände
hon äckel för sig själv och längtade efter Stanny
eller Linnéa.
Samma natt vaknade Angela av ett lätt buller.
Hon reste sig yrvaken i sängen. Nu urskilde hon
i halymörkret att deras dörr stod öppen. Vad kunde
det betyda?
Angela smög sig upp och trevade sig fram till
dörren. Utifrån trappan hörde hon ljudet av snyft-
ningar. I den ljusnande dagern från trapprummets
fönster urskilde Angela en vit skepnad på ett av
trappstegen. Hon sprang dit.
Där satt lilla Margit Blomstrand i sin långa natt-
skjorta. Händerna hade hon slagit om huvudet, och
hon vaggade av och an i tröstlös förtvivlan, som om
hennes hjärta vore nära att brista.
— Men, Margit, vad har hänt? utbrast Angela
bestört.
— O, o, fjöt Margit, rör mig inte. Håll dig på
avstånd, Angela. Jag är en pestsmittad, en föraktlig
varelse. Kom bara inte för nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
