Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
Det var vidrigt, dubbelt vidrigt föreföll det Jacob,
därför att han inte kunde finna Dora,
I ett hörn fick han plötsligt syn på sin svåger
Simon Rosenrauch, som satt som mittpunkt i ett
lag av glada och något mosiga kolleger inom sin
specialitet. Simon hade sent omsider blivit docent
i syfilidologi och hade måhända dragits ut för att
fira denna märkliga upphöjelse. Tydligen hade han
hållit på en god stund, hans bruna ansiktshy var
redan mörkt flamröd. Nu upptäckte han i sin tur
Jacob, och Simon reste sig och vinkade åt honom
med ett präktigt exemplar av det orena och för-
bjudna djuret i handen, och i en frustande jätte-
viskning ropade han till honom:
— Honor!
Hovmästaren, som kände Levin, skyndade fram.
Han förde Jacob till det bord, där hans vänner
sutto.
Flera händer sträcktes mot honom, och han fick
också Doras lilla hand i sin, Där var hon ju fram-
för honom i en vit klänning, tunn och lätt som
ett böljskum, med den underbara korslagda Marie-
Antoinettefichyn som i kaskader brusande över den
mjuka crépen.
Jacobs plats var icke bredvid Dora. Han hade
kommit för sent. Så fick han nöja sig med att ibland
skymta henne längre bort vid bordet. Bredvid
honom satt en dam, som han obetydligt kände. Hon
började genast tala om sina barn, som om detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
