Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Undanjagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGUTREDJE KAPITLET.
UNDANJAGADE.
Ante reste sig brådskande åter opp.
»Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd
er som om elden vore efter er», flämtade han ännu
kippande efter andan.
»I fridens dagar », sade Maglena. Hennes ögon
mörknade af skrämsel och läpparna skälfde. Men kvickt
och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad hon bredt
kring och gjort tröjsamt med under granen.
»Ska’ vi måtta gå härifrån ändå», hviskade hon och
såg sig förfärad omkring.
»Ja, och de på eviga rappe», sade Ante med hes,
dämpad röst. Han snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen
på kälken. Tyst, med sammanbitna tänder lade han
åter snöret öfver axeln och drog iväg ut genom rätta
dörren.
Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde
inte se in tillbaka i den granna, fina stugan, där hon då
ändtligen känt att hon haft ett hem, det första se’n de
lämnade lill’gråstugan. Gullspira gaf sig efter förstås,
tätt i hälarna på de aftågande, som en hund.
»Ta katta Månke», sade Ante tvär i rösten. »Dom
ämna nog ondt åt henne å så väl som åt oss.»
Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken.
Det var svårt att komma fram då solen löst upp skaren
och snön var som vatten, så Ante sökte sig ut åt
nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så godt som
bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår
efter sig häller.
»De är drängen från elakgården, förstå ni, som är
efter oss», sade han omsider, när de hunnit så långt att
ej skymten af den höga, grofgreniga granen, under hvilken
de bott, syntes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
