Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 24. Ett oförmodadt återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGUFJÄRDE KAPITLET
ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.
Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu
visade sig för Antes förut vettskrämda blick. En
ren, som med klapprande klöfvar och i sin tur
dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi
honom och fortsatte vägen utåt älfkanten.
En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade
förbi utan att taga notis om barnen där vid kälken.
Sådana små stackare var ej renen, än mindre hunden rädd
för.
Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han
rände i snabba steg fram på breda, korta skidor. I hans
spår följde åter en lappojke.
Ante trodde inte sina ögon.
»Mattes Klip!»
Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i
högfjällen, en som hade kåta bara en tio mil ofvanom deras
egen socken.
Lappen gaf till ett utrop.
»Är de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. – Och
Gud tröste oss, de små ena å och tunnare nu än lappens
barn. Föda har trutit för fjällbarn i vår.»
»Mattes! Å att de är Mattes!»
Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till
lappen.
Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
Den här gången trodde han mest att skrämseln hade
tagit död på honom, för han mäktade icke röra sig ur
fläcken. Dessutom satt den tanken ännu kvar i hufvudet på
honom, att hojtandet han hört invid sig kom från
kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från
Knifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
