- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
156

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 26. »Bruden»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Int ha vi precis trålj, som syns utanpå», invände Ante
förlägen och rodnande. »Men jag tänkte att de är int
värre för Gullspira te gå mellan åkrar och rofland med
trålj om nosen och ingenting få i sig än för – för så’na,
som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske
ingenting få.»

Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn
i stället för den lite gäckande min hvarmed han först
åhört gossens ord.

Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han
sagt, och att det kunde höras som om han själf ville
klaga, så han fortfor med så hurtig stämma han fömådde
åstadkomma.

»Si int är de någe farligt te gå me så’n trålj för
den, som är lite vuxen och har förstånd och kan tåla
sig tills en får, för alltid får en någe ändå till sist.»

»Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen»,
anmärkte husbonden strängt.

»De’ är bara för dom som är små», fortfor Ante, »för
så’na som lill’Månke här, som de kan vara ledt. Och
de tror jag förvisst, att de’ är värre för han te si
och få låta bli maten om han ock ingen trålj har än
för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt
sej någe från dikesrenar och småbuskar.»

»Så’n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar.
Vi borde sätta trålj på oss när vi ska förbi krogen och
när tobaken slår oss så skarpt i näsan så vi tycker att
vi int kan lefva utan den.»

»Ja men så’n trålj har du haft till hands ända från
ungdomen, du», sade Kristina, som rustat undan
kaffedoningarna och nu kom till. Hon lade smeksamt sitt
hufvud mot mannens friska, bruna kind.

»Och därför fick jag dig – hemmanspiga (enda barnet
i bondhemman) och grannaste stintan i Nolens socken,
fast jag inget hemman hade och var utsocknes.»

Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till
sig på knäet.

»De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt
som om jag ägde hela världen.»

»Och nu», fortfor han och rätade opp sig som om han
vetat lyfta en duktig börda, »nu känner jag mig just
mäktig att ta den här lill’karlen för arf och ägo, för jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free