Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 29. När Månke vardt ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira
och hört hans varma försäkran till geten:
»Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få
heta bå Ante å Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om
kvällen, när jag int tycks orka läsa Fader Vår – å
Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag
vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör
jag nu, jag vet int hvarför de heller, då jag är sint på
Maglena, å tåranna rinn på mej antingen jag vill eller
int. Si där går dom nu nedför backen. Nu sir jag bara
rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan
på Ante. Nu finns dom int till mer.»
»Kom nu »lill’Ante», »grann Maglena», vi ha annat göra
än stå här och si efter de som int finns till.»
Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som
kände längtan efter bå hemtraktspojke och get, och nog
förstod att den lille kände sig sorgmodig, var bredvid
honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten korg,
som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
