- Project Runeberg -  Barnen ifrån Frostmofjället /
202

(1907) [MARC] Author: Laura Fitinghoff With: Vicken von Post - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 37. Indianer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

indianerna när fången brottades med dem så hårdhändt att
de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af det. Det
hela blef ju så riktigt indianlikt.

När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne
fram till en ung smärt björk vid hvilken de ämnade
binda fast henne innan de på allvar inläto sig på
krigsdans och förberedelser till en ordentligt
genomförd indiansk offerkvällsvard.

Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka
att få den våldsamt sprattlande fångens armar dragna
bakåt, i och för att få dem fästade vid trädstammen.

De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträngning,
morska, modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot
henne, som midt i härligaste fäbodtiden vågat komma
och hota dem med något så omänskligt onaturligt som
fransk grammatik.

Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en
sådan förbrytelse. De hade glömt all vaksamhet för egen
del, anade ej den hemska fara, som lurade på dem själfva.

Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur
rusande fram från skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt,
hiskligt, och det vrålade så att träd och blad skälfde.

Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och
som på gifvet kommando grepo de till flykten. De satte
iväg hals öfver hufvud, under skrämselns skrän, opp emot
fäbodvallen.

Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög
hon före de andra. Fasan, som hon kände då hon så
alldeles nyss var ensam med björnen nedanför storstenen
i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg
inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades
till undrande, skrattande. Hörde icke ropet till henne
att komma tillbaka. Att det bara var Pelle, som var
björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea och
Pelle och allihop.

Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han
hade snott fast om sig huden af en under sommaren
fälld björn, i akt och mening att skrämma indianerna,
hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades honom.
I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.

-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:43:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/frostmo/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free