Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 37. Indianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Barnen!» Några sådana funnos ju icke till.
Men horden af indianer låg mellan buskarna i
mossan, nerplattade på magen med pilen på spända bågar
och tomahaken i gördeln. Deras ögon lyste af
skadeglädje och vild triumf.
»Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd
ett ruttet lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren,
Ingegärd, något oegentligt benämd snabbfotade Renögat,
och din skalp blir tagen, du anrättas till kvällsvard af
kannibaliska, hämndlystna uthungrade rödskinn. Men
gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där
hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten
på rödskinnen. Gasta på lite bättre!»
Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna
tyst tänkta, förrädiska uppmaning.
»Gu’ nåda er ungar», fortfor det tillspillogifna
blekansiktet, retad öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af
barnen, hvilka ju dock så här dags icke kunde vara
långt borta. »Jag ska leta opp en lurka (spö), lång som
en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me’n,
så det skall låta disk om dask om er.»
Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea
hör det vilda bultandet från dunkande hjärtan, hvilka
ännu klämmas tätt intill den mosstäckta marken. »Oldeboken»
med franskpråke, som ni är så rädd för, har jag med
mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att
koka sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka
getterna. Ni ska inte få mjölka katta en gång, eller
måka eller skrapa korna och gå till skogs med dom.
Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i
Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?»
I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och
förskrämmande, att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt,
i okunnighet om faran af att ej ögonblickligen fly eller
intaga försvarsställning, satte fingrarna i öronen.
Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram
en hord af tjutande odjur.
De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte
haft en underligt mångdubbel hufvudsvål, ty de togo
hennes skalp hvarenda en af dem, utom Maglena, som
icke förstod sig på den arten af krigsföring.
Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med
rottågor och refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
