- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
38

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7 (28 febr.) - Kungens tjänare. Berättelse av V. Engelke

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kungens tjänare.

Berättelse av V. Engelke.

Vid nordöstra hörnet av Storsjön i
Helsingland låg Strandtorpet, ganska
långt från vägen. Den utgjordes av en
liten inhägnad om två tunnland, som
syntes vara väl skötta. Det behövdes
också, då de skulle lämna bröd åt fadern,
soldat i roten n:o 72 av 3:e komp. Erik
Strand, modern, fyra egna barn och en
fosterson — summa sju friska magar.

Det var vackert där vid Strandtorpet.
Stugan, gammal och grå, lutade sin rygg
mot skogen, framför den var en liten
gårdsplan, den vackra åkern, björkdungen
och längre boit sjön med sina skuggiga
stränder, uddar och holmar, och runt
om allt sammans bergen.

Ja, där var vackert, men vilken av
de sju i stugan hade väl tid att tänka
på det! Kanske lill-Brita, som ännu ej
räknat fyra somrar av sitt liv, men hon
hade ej öga för det storartade. Pojkarne
hjälpte fadern vid nyodlingen, flickorna
modern. Det var att hålla i från
morgon till kväll.

Olle, fostersonen, var trumslagare vid
samma komp. som fadern och hade 15
till nummer och Skytt till namn. Han
var underlig, den pojken. Alltid var det
kungen han hade i tankarna, om kungen
talade han om dagen och om kungen
drömde han om natten.

Han skulle en gång bli kungens
tjänare och leva och dö för honom. Han
skulle göra honom en riktigt stor tjänst,
och när så kungen skulle komma för att
belöna honom, skulle han ha ett stort
sår i bröstet, som han fått, just då han
gjorde kungen den där tjänsten. Kungen
skulle då böja sig ned och stryka honom
över pannan, som mor brukade göra, då
han var liten, och säga just som hon:
»Gud signe dej, Olle, du har varit snäll
i dag, glöm inte att läsa din aftonbön,
och sov så gott.» Och då skulle far stå
bredvid, och så skulle han, Olle, dö, och
far få belöningen.

Nu var det våren 1788. Inga
mötes-order hade kommit, fastän det var långt
in i maj. Man hade talat om krig, och
kapten Gyllengahm,som var chef för
kompaniet, hade sagt, att knektarne skulle

rusta sig för att, om order skulle komma,
snart kunna vara i ordning.

Det var inte roligt nu där i
Strandtorpet.

Både far och Olle hade allt klart till
avmarsch och mor gick med tårar i ögonen
hela dagen. Men Olle var glad han, nu
skulle han nog ändå bli kungens tjänare.

Och så sutto de där i stugan om kvällen.
Då steg korpral Stursk in. Nu klack
det till i alla; ja, det var verkligen order,
regementet skulle samlas, så snart ske
kunde, och marschera till Stockholm.

Ja, nu visste man, hur det var. Mor
började torka sig i ögonen, men det var
ju ingen tid att gråta. Mor och
barnen — till och med lill-Brita — följde
med till samlingsplatsen. Kaptenen
talade vänligt uppmuntrande till soldaterna,
kommenderade sedan »vänster om» och
»marsch».

Kungens tjänare, n:o 15 Skytt, gick
med långa steg i teten och slog trumman,
så att det dånade. Han bet ihop
tänderna, och föll det emellanåt en tår på
trumman, piskade han bort den med
trumpinnen.

Pojkarne sprungo med långt förut,
stannade så vid sidan av vägen och
hurrade, sprungo igen och hurrade igen, och
så var soldaterna borta.

En hel månad förflöt, innan det kom
något brev till mor i Strandtorpet, men
då fick hon det vid kyrkan av prosten.
Det var Olle, som hade skrivit, far
kunde inte han.

»Kära Mor!

Nu vill jag med några ord underrätta,
att vi hava hälsan och må bra intill
skrivande dag och önska, att dessa
enfaldiga rader måtte träffa eder vid
samma goda förmån. Jag blev sårfotad första
milen, men det blev snart bra. Trumman
bar jag hela vägen, fast kapten sade, att
jag skulle få slippa. Nu har jag sett
kungen. Han var blid och god och såg
inte så morsk ut som far. Kronan hade
han icke på sig. Han såg på mig, när

vi paraderade för honom. Och så ha vi
fått nya skor — och så ha vi fått nya
gevär. Dagen före midsommardagen skola
.vi åka på sjön till Finland, — men far
säger och jag med, att kära mor och de
andra inte skola vara ledsna, för ryssen
är inte farlig — en svensk karl tar tio
ryssar, och en töcken som jag fem, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free