Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7 (28 febr.) - Håhåjaja! En liten historia av Vilhälm Nordin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Håhåjaja!
En liten historia av Vilhälm Nordin.
Det var en gång en gammal papegoia,
som bodde hos en gammal fröken på
landet. Gojan satt i sin blanka kupolbur i det
fina förmaket, och var morgon tittade
hon ut genom fönstret och sade med sin
hjärtskärande stämma: — Håhåjaja! ty
det ordet hade hon lärt sig i ungdomen,
och det man lärt sig i ungdomen, det
sitter kvar på gamla dar.
Lite grand tänkte hon väl också, men
det blev på papegojvis. Hon tittade ut
genom fönstret en klar vintermorgon.
— Håhåjaja! sade hon och betraktade
snön på ängarna; hon tänkte, ätt den
hade bra ledsamt, där den låg så
enformigt vit i kylan och inte kom
någonstans.
— Håhåjaja! sade hon om igen och
betraktade gräset från i fjol, som
förtorkat och brunt stack upp här och där
ur snön, och hon tänkte, Mt gräset hade
det rysligt svårt därute i den kalla snön.
— Håhåjaja! sade hon så jämmerligt
och ömkade träden och buskarna kring
gården, ty hon tänkte, att de höllo på
att dö allesamman, så stela och tysta som
de stodo.
— Håhåjaja! beskärmade hon sig, då
hon såg talgoxarna flaxa från gren till gren
i den stora tallen vid knuten; hon
tänkte, att de fröso och svulto sig alldeles
fördärvade, för inte fanns det väl något
att äta därute.
— Håhåjaja! utbrast hon, så det
skrällde, ty nu fick hon syn på barnen, som
slogo kana i det stora åkerdiket, där
isen låg blank och glatt som en
glasskiva, och hon tyckte, att det var rakt
på tok att låta barnen slå kana — ja,
där föll en av ungarna och gled i väg
som ett bylte på det hala —!
— Håhåjaja! — hon måste blunda. . .
Och det gjorde hon.
Hon blundade, tills hon somnade, och
hon sov, tills hon vart hungrig; — då
öppnade hon ögonen och skrek till, så
gällt hon någonsin kunde: — Håhåjaja!
och hackade i burens ståltråd, tills den
gamla fröken kom med mat, då hon
hackade henne i fingret och än en gång
skrek: — Håhåjaja!
Men snön låg nu och glittrade i solen
därute på ängarna och tänkte:
— Den, som väptar på något gott,
väntar aldrig för länge. Ger jag mig till
tåls än en tid, så smälter jag och blir
rinnande vatten och får sångröst; det
skall bli härligt att dansa och sjunga i
vårbäckarna. Jag gitter sannerligen inte
oja och voja mig som en papegoja!
Och det torra, bruna gräset susade i
den vita snön:
— Nog är det ute med mina strån
från i fjol, men här blir snart nya,
saftiga, gröna. Det kittlar, kittlar ända ner
i tårna; det är ändå bra skönt att ha
friska, tilltagsna rötter — åtminstone
mycket bättre än att ha en sådan
jämmernäbb som gamla frökens papegoja!
Och gårdens träd och buskar tänkte
ungefär som gräset, vad rötterna angick,
men fröjdade sig mest åt sina tusen små
bladknoppar, som svällde och trängde i
det besvärliga men skyddande
vinterhöljet.
— Knopparna små, våra knoppar små,
viskade de, när vinden kom svepande,
snart få ni slippa överplaggen och
spricka ut och möta solen i fina, lätta
sommarkläder; knopparna små, våra
knopparna små, då kommer livet på en gång,
och sunnanvinden skall lära er visor, som
papegojor inte förstå. Jaja, lyssna inte
till papegojlåt, utan var tröst, knopparna
små!
Och talgoxarna hoppade kvickt, flögo
snabbt, kvittrade kort och gott:
— Kvi-kvitt! Vem ömkar oss? Ar
det svalt, så får man röra på sig, kvickt,
kvickt! Och är man hungrig — kvivitt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
