- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
46

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8 (6 mars) - Pelle Rask. En historia från 1830-talet. Av Hedda Andersson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

FOLKSKOLANS BARNTIDNING

_%__

N:r

Pelle Rask.

En historia från 1830-talet
av Hedda Andersson.

För mycket länge sedan, bodde strax
utanför den lilla staden X. en gammal
afskedad soldat. Olle Rask hette han,
och en hedersman var han, som älskade
Gud öfver allting och därnäst sitt land
och sin konung.

Bara ett ben hade Olle, det andra
hade han lämnat kvar i Tyskland, då
han år 1813 var med där och stred mot
Napoleon. Men Olle var nöjd ändå, han,
och tackade Gud, att han hade båda sina
armar i behåll. Dem behövde han bättre
än benen, tyckte han. Nu kunde han
arbeta hela dagen och hade därför aldrig
ledsamt. Vispar och kvastar kunde han
binda, ja, bättre än andra, tyckte
stads-boarna, som köpte dem av honom. Och
sådana träskedar han slöjdade sedan! De
voro så fina och nätta, att man med god
smak kunde äta kräm med dem, i fall
man hade någon.

I många år hade Olle Rask bott ensam
i sin stuga, men en vacker dag fick han
helt oväntat en kamrat, en föräldralös
liten gosse, som hette Pelle och vilken
liksom Olle fick tillnamnet Rask på
köpet.

Gamle Rask hade av barmhärtighet
tagit Pelle till sig. Pelles far hade också
varit soldat. Då han var död, skulle
Pelle bortauktioneras till den, som ville
taga emot honom för minsta möjliga
betalning. Men att det skulle gå så med
sonen av en ärlig krigare, det kunde
gamle Rasken alls inte finna sig uti.

— Jag tar pojken till fosterson, sade han,
det är inte värre, än att man äter litet
mindre än förr, så räcker brödbiten nog
till två.

Och den räckte också, ända tills Pelle
blev tretton år. Men då hände det en
dag, att Olle blev sjuk. Pelle blev
förskräckt och sprang genast efter
fattigdoktorn. Denne förklarade, att Olles
onda var bara svaghet, — du måtte äta
för litet, sade han.

Ja, så var det. Nu förstod Pelle,
varför farfar, som han kallade Olle, på sista
tiden blivit så mager och trött av sig.
Han fick för litet mat.

Pelle försökte efter den dagen att äta
så litet som möjligt. Han nöjde sig nu
med bara en skål välling, förut hade han
aldrig ätit mindre än två. Men ändå
blev det just inte mycket över åt farfar.

— Jag vill söka mig tjänst, sade Pelle
en dag helt beslutsamt till sig själv.
Det är skamligt av mig att äta upp
maten för farfar.

Pelle var en bra gosse. Han
förtjänade väl sitt namn Rask, ty rask och
tilltagsen det var han och inte den som
ville ligga andra till last.

Pelle visste, att borgmästaren var den
styrande i staden. — Och då måtte han
väl kunna styra med mig också och
skaffa mig en tjänst, tänkte Pelle.

Och så begav sig Pelle åstad till
borgmästaren.

Vid dörren stannade han, gjorde
ställningssteg och lyfte upp två fingrar till
sin mössa, som farfar brukade, och sade
med ljudelig stämma: — Gud bevare
nådig borgmästaren.

— Vad är du för en? sade
borgmästaren och betraktade honom leende.

— Jag heter Pelle Rask, sade Pelle, —
och jag vill be nådig borgmästaren vara
god skaffa mig en tjänst, för nu räcker
inte maten till längre åt farfar och mig.

— Det var beklagligt det, min gosse,
sade borgmästaren. Men vad slags tjänst
vill du ha? Vad kan du?

— Jag kan hela lillkatekesen och halva
den stora, sade Pelle, — farfar har själv
lärt mig läsa. Och så kan jag binda
kvastar och vispar och slöjda träskedar,
fast inte så bra som farfar, förstås.

— Det var duktigt, sade den vänlige
borgmästaren. — Vi skola väl se till att
du får en tjänst.

Pelle hade ingenting sagt åt farfar om
sin plan att taga tjänst. Men då han
kom hem från borgmästaren, kunde han
inte tiga längre.

— Jag har varit hos borgmästaren i
dag, jag, farfar, började han.

— Vad säger du, pojke! Du måtte väl
inte ha gått dit för att tigga! utropade
gubben och rodnade.

— Nej, farfar, jag tigger aldrig,
svarade Pelle. — Jag bad bara
borgmästarn skaffa mig tjänst, för nu vill jag
inte längre gå här och äta upp maten
för farfar.

— Jaså, du vill lämna gamle farfar
nu, sade gubben med nedslagen min.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free