- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
58

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10 (20 mars) - Lika barn leka bäst. Av J. C. v. Hofsten - Tomtebrev

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

äten, när jag kommer tillbaka. Och så
gick hon.

Lilla Sara suckade än en gång, och
så grep hon sig an med vällingen, men
det gick trögt, och snart började hon
att bara röra runt med skeden utan att
vidare föra den till munnen. Bäst hon
satt så, fick hon höra muntert hundskall
från gården, dit dörren stod öppen. Det
var Putte, som hälsade godmorgon. Saras
lilla surmulna ansikte klarnade hastigt
upp. Att hoppa ned från stolen och
med båda händerna fatta stadigt tag om
vällingsskålen, var ett ögonblicks verk.
Därpå traskade hon ut på gårdan, där
Putte som bäst tumlade om i gröngräset,
men vid åsynen av sin lille vän hastigt
kom på fötter igen.

— Var så god! ropade Sara och satte
ned vällingsskålen.

Det lät Putte ej säga sig två gånger.
I en handvändning var skålen tom och
slickad, så att ej en skymt av vällingen
fanns kvar.

Sara var belåten, ehuru hon, när hon
såg, hur bra det smakade Putte att äta,
kände sig själv ganska hungrig. Med
den tomma skålen återvände hon in och
knappt hade hon ställt den på bordet,
förr än modern kom.

— Se, mamma, nu är vällingen slut!
ropade Sara.

Men modern såg allvarsam ut. — Hur
har det gått till? frågade hon.

— Putte hjälpte mig, svarade Sara
ärligt utan en tanke på att söka dölja
vad hon gjort.

— Hade du lov att giva Putte
vällingen? sade modern.

Denna fråga kom Sara att gapa av
förvåning. Nu först begrep hon, att hon
hade handlat orätt, och i förskräckelsen
knäppte hon ihop händerna och kom
sig ej för med att säga ett enda ord.

Putte, som följt med in, märkte mycket
väl, att något var i olag, och han
började välment vifta på svansen, hoppa

omkring matmodern och slicka henne på
handen.

Sara förstod honom och vart rörd.

— Snälla mamma, förlåt oss? bad hon
snyftande. Att detta var vad Putte ville
säga, hade hon alldeles klart för sig.
Och modern talade vänligt och
förståndigt med sin lilla flicka och klappade
Putte, så att också han kunde förstå, att
hon ej var ledsen på dem, fast han ej
kunde fatta, vad hon sade, om
nödvändigheten för små flickor att vara lydiga
och snälla och tänka sig för.

Men det förstod lilla Sara och nickade
bekräftande. — Och hundar skola också
vara lydiga, inföll hon.

— Ja visst! Lika barn leka bäst, sade
modern.

Tomtebrev.

Detta brev skrev
Nisse-tidningstomte i första
numret av Folkskolans
Barntidning för 20 år sedan,

Jag är tidningstomten jag, mitt namn är Nisse,
och här ser ni mig nu för första gången.

Men det är inte första gången, som jag ser er.

Jag har sett er i skolan, där ni sitta på
skolbänken och svara rappt och duktigt, då läxan
förhöres. Jag har sett er där hemma, där ni
snällt söka hjälpa far och mor, så gott ni kunna,
och där ni sitta vid läxboken och läsa, så det
sjunger efter det.

Men jag har också sett er, när läxan varit
klappad och klar, sitta missmodiga och undra
på vad ni skulle ta er till, som kunde vara
roligt, sett hur ni, trötta på leken, sökt efter en
rolig bok, längtat efter en sådan, men ingen
funnit, ingen fått. Ty far och mor ha sagt som
så: »böcker äro så dyra, och så ta de strax slut».

Då tänkte jag på allt vad roligt och gott.
som kan stå i böcker, och tyckte det var synd,
att ni inte skulle ha andra än läxböckerna. Och
det föll mig in: mån’tro inte jag, Nisse, kunde
skaffa de svenska barnen en bok att läsa — en
bok, som inte vore dyr, och som aldrig toge slut.

Ni kan tro jag funderade! Först tänkte jag #
så här: vad är egentligen en bok för slag? Jo.
en mängd hopknippade pappersblad på vilka det
står något att läsa. — Och det som står att
läsa, vem har satt dit det? Boktryckaren. — Ja,
men var har han fått det ifrån? Jo, det finnes
personer, som kallas författare; de veta och se
och tänka så mycket, som inte andra veta, se
eller tänka, och detta skriva de och sända till
honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free