Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 (24 april) - Latjocka och hennes ungar. Av Siri Rhodin. Illustratör: Herta Rönqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jo, hos tre lata och slarviga
människobarn. Och dom ha det alldeles i
vår smak, sopor i var vrå, skämda
matrester i skåpen och inte rengjort på mycket
länge, svarade Slarva.
— Det låter bra, där komma vi nog
att trivas, trodde Latjocka. Den som
bara väl vore där, tilläde hon.
Slarva och Rafsa ville genast flytta
dit, men Latjocka och Fuske ville vänta
till följande dag, och därvid blev det.
Snart hade man gjort sig hemmastadd
i det nya hemmet Slarva och Anna
blevo synnerligen goda vänner. Latjocka
och Rafsa föredrogo Gertrud, under det
att Fuske och Erik rakt blevo oskiljaktliga.
Men hade hemmet varit slarvigt och
smutsigt förut, blev det nu ytter värre,
sedan häxfolket bosatt sig där. Fadern
vantrivdes och bad Anna försöka hålla
både sig själv och syskonen litet
snyggare och litet ordentligare inomhus, men
det hjälpte ej, ty båda flickorna slarvade
allting ifrån sig. Sopade de någon enda
gång, låg det högtals med sopor kvar i
vrårna och under möblerna. Och så
var det med allting.
Slutligen ledsnade till och med Niger,
katten, att längre vara hemma, ty då
man inte alldeles glömde bort att ge
honom mat, fick han skämt kött eller en
sur mjölkskvätt i en snuskig skål.
Dessutom retade ofta barnen honom numera,
och han var en gammal stadgad katt,
som alltid förr varit god vän med
barnen, och därför sårade allt detta honom
djupt.
En dag begav sig Niger, hungrig och
bedrövad hemifrån, ty nu stod han rakt
inte ut längre.
På vägen mötte han en tomte.
— Du ser då sannerligen ut, som om
du sålt smöret och tappat pängarna, käre
kissekatt, hälsade tomten.
— Angår det dig, om jag går och
funderar, fräste Niger, som var vid ett
odrägligt lynne.
— Inte så häftig, kära vän. Ser du,
jag är särdeles stor djurvän och har varit
hustomte i måcga, många år på en stor
präktig gård hos snälla människor, så
törhända jag kan hjälpa dig, om det är
något särskilt du är ledsen över, sade
tomten vänligt.
— Tror inte det finns nån bot för’t,
suckade katten. Saken är den, att
matmor dog i höstas, och jag rakt skäms
att tala om’et, men se’n dess ha barnen
blivit rent bortbytta. I synnerhet se’n
ett helt häxfölje dragit in i huset, har
där blivit outhärdligt.
— Varför talar du inte vid husbond
då, så att han kan köra bort häxföljet?
frågade tomten.
— Det vore nog gott och väl det, men
husbond ser dem ej, dom ä’ minsann så
knepiga, att dom sätter tomtemössorna
på sig, så fort dom inte ä’ ensamma med
barnen.
— Sa’ du tomtemössor, sporde tomten
ivrigt och lutade sig fram. Hör du,
vad heter det där häxföljet?
— Latjocka heter häxan själv och
Slarva, Rafsa och Fuske hennes otäcka
ungar. Tomtemössor ha de allesamman,
vilka göra dem osynliga för människorna.
Och Niger både fräste och spottade vid
tanken på Latjockgi och hennes ungar.
— Så har jag dem då äntligen, ropade
tomten och begynte hoppa på ett ben.
— Har du blivit tokig, du med,
frågade Niger och tänkte springa sin väg.
— Kära, vänta litet, skrek tomten och
tog katten i svansen.
Ilsken vände Niger sig om, då tomten
sade:
— För länge, länge sedan stal häxan
Latjocka både min hustrus och mina tre
barns tomtemössor en dag, då jag var
borta och hälsade på gamlefar i
Skat-fjället. Se’n dess ha vi allihop blott haft
en enda mössa, nämligen den jag hade
på mig. Men som du vet, vill ingen
tomte gärna utsätta sig för människors
blickar och prat, och följaktligen hade
vi ingen annan råd än att flytta djupt
in i skogen. Du må tro, att jag
emellertid sökt och frågat efter Latjocka, men
ingen visste, var hon fanns, ty de
ställen, där häxor och troll hålla till, sky vi
tomtefolk som pesten. Men nu ska det
bli annat av, nu är det jag, som ta’r igen
mössorna, och då ska du se, att allt blir
bra igen, och att häxfolket får ge sig
i väg.
— Mjaau! Det vore allt präktigt det,
tyckte katten och begynte spinna av
belåtenhet bara vid tanken därpå.
Så följdes tomten och katten åt hem
igen. Barnen voro som vanligt ensamma
med häxfölket. Erik, Latjocka och Fuske
lågo på golvet och sovo, under det Anna,
Gertrud, Slarva och Rafsa sysslade i köket.
Tomtemössorna lågo under Annas säng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
