Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17 (8 maj) - Ett protestmöte. Av V. Emanuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unge, och rätt ofta är det så med andra
av mitt släkte. Vi äro också vana vid
smeknamn. Det kännes dock litet
sårande att bli ansedd som falsk. ’Din
falska katta’ har jag hört sägas till
opålitliga människor; kanske det varit skämt,
men uttrycket visar dock, vad man har
för uppfattning av oss. Vi äro ej mer
falska än många andra, om man ens
har rätt att alls tillskriva oss denna
egenskap. .Det är nog ännu ett uttryck
jag ville bemöta, men jag lämnar den
saken åt Hej.
— Hej tyckes inte hågad att yttra
sig, sade Ali, men han måste ändå fram
till sist.
— Nåja, sade Hej och reste sig
långsamt från sin liggande ställning, jag
borde väl inte klaga på människorna,
som äro mina bästa vänner och som
även hålla mig för deras — dock,
blodet är tjockare än vattnet. Alltså: det
är mycket illa att använda åtskilliga
mindre vackra namn på dåligt folk,
bildade genom sammansättningar av mitt
och andras namn. Oxen har redan gjort
en antydan i den vägen. Värst
förolämpande finner jag emellertid
sammanställningen med ett ord, som betecknar
en av människornas allra svåraste och
mest förnedrande laster, dryckenskapen
— ni torde veta, vilket ord jag menar,
så att jag kan slippa utsäga det.
Nåväl, jag vill fråga — Hej talade med
höjd röst och nära nog häftigt — jag
vill fråga, vad man har för rätt att
förbinda ett så fult ord med mitt ärliga
’hund’ — har man någonsin sett mig
berusad? Tror man, att jag ens skulle
tillåta, att man hällde i mig den där
usla vätskan, som människor fördärva
sig och andra med? Aldrig! Bita och
sparka skulle jag göra, om man försökte.
Därför har ingen rätt att använda mitt
namn på sådant sätt.
Hej tystnade och såg omkring sig på
de närvarande, som alla gåvo sitt bifall
till känna.
— För att nu komma till det, som
min vän Stella antydde och som hon
önskade, att jag skulle taga upp,
återtog Hej, så är det ett känt talesätt om
oeniga människor, att de ’leva som hund
och katt’. Det är visst sant, att det ej
är många medlemmar av hund- och
kattsläktena, som komma så väl överens som
Stella och jag, och att de ofta tvärtom
leva i fejd med varandra, men varför
bar man just tagit oss som stående
exempel på människors fel? Vi båda
tillhöra olika släkten, därför torde vår
oenighet vara förklarlig; människorna däremot
äro osams och fientliga mot sitt eget
släkte, ja rent av mot närstående. Vi
handla inte såsom de mot våra egna.
Därför må de icke draga fram oss som
en bild av deras egna fel, deras kiv och
oenighet.
— Då nu samtliga närvarande ha
yttrat sig, tog Ali till orda, få vi kanske
skrida till avfattandet av en resolution,
och må det tillåtas mig att föreslå
följande:
— Vi här närvarande representanter
för såväl husdjur som även åtskilliga
vilda arter inlägga härmed en vördsam
protest mot människors vanliga sed att
använda för oss nedsättande uttryck och
jämförelser, såväl angående djuren i
allmänhet som de av oss representerade
särskilt. Den betydelse människorna
inlägga i dylika uttryck är nämligen
orättvis och för oss mycket kränkande. Vi
ha visserligen funnit, att många
människor förnedra sig genom allehanda
dåligheter, t. ex. dryckenskap, och att de
föra ett liv, som i sanning ställer dem
vida under oss, vilka, om vi blott
lämnas i fred, icke frångå de lagar, dem
vår skapare lagt in i vår natur. De
vanliga uttrycken ’leva som ett djur’,
’sämre än djuren’, ’förnedra sig uuder
djuren’ m. fl. innebära egentligen icke,
om de fattas rätt, något för oss
nedsättande; men alldenstund dylika talesätt i
den allmänna uppfattningen innebära,
att djuren föra ett dåligt liv, så
protestera vi emot användningen av ovan
anförda uttryck, såväl de allmänna som
de mera speciella.
Högljudda bifallsrop hälsade Alis
förslag. Ingen hade något att vare sig
invända eller tillägga.
Så till vida var allting bra; men nu
uppstod en fråga, som vållade
bekymmer: huru skulle man kunna framföra
resolutionen till vederbörande?
— Människorna förstå ej vårt språk,
fastän de fordra av oss, att vi skola
förstå deras, sade Ali med en smula
bitterhet i rösten.
Då nu alla stodo handfallna och ingen
visste någon utväg, syntes en liten grå
figur på en lika grå, mössbeväxt sten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
