- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
115

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20 (4 sept.) - De olympiska spelen. Av Einar Rosenborg. Med fotografier - Féens skrin. Saga av Hedvig Indebetou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

år sätta in hela sin vilja på uppgiften.
Han måste sträva med sig själv, han
får inte släppa efter och bli slapp och
slarvig. Då reder han sig klent, när
provet är inne.

Men även de, som inte passa för
idrotts-övningar och kroppsansträngning, ha
någonting att lära av de olympiska spelen.
De veta nu, att ett litet folk kan tävla
med folk, som äro både större och rikare.
Det är inte på storleken och rikedomen
det kommer an, utan det är på kraften
och den ärliga viljan. Och kunna våra
idrottsmän med framgång tävla med de
stora folkens bästa män, då böra även
våra jordbrukare, handtverkare, arbetare,
ingenjörer och alla andra kunna det.
Sverige kan komma med bland de
främsta i näringar, vetenskaper och konster,
bara dess folk på allvar vill det.

På ungdomen beror det mesta. Är
den håglös och slö, då hjälper ingenting
annat. Men vill den fostra sig själv
till kunnighet, raskhet och skicklighet,
då skall det en gång bli präktiga män
och kvinnor av den, och då kan Sverige
ha gott hopp om framtiden.

-m-

Féens skrin.

Saga av Hedvig Indebetou.

Det var en gång en liten flicka, som
bodde i en torvtig stuga i skogen med sin mor,
som var en fattig änka.

Vinca hette flickan — hon hade blivit
så kallad efter den friska vintergrönan, som
behåller liv och grönska ännu under snön.
Och ett sådant sinne tycktes även den lilla
Vinca äga: hon var alltid glad och nöjd,
fast hon stundom fick göra
bekantskap med brist och försakelser. Ty modern
levde av sitt arbete och var ofta borta
hela dagen, och då fick den lilla flickan roa
sig så gott hon kunde, tills mor om
aftonen kom hem, och då kanhända medförde
någon välkommen godbit åt den lilla.

Men Vinca var aldrig ledsen eller
rådlös, om hon än kunde finna dagen lång i
sin ensamhet. Hon hade inte många
leksaker, men hon tyckte därför bara så
mycket mera om lappdockan, som mor sytt, och
de små skadade dockmöblerna, som mor en
gång haft hem åt henne från herrgården.
Hon samlade också kottar i skogen och
byggde av sten och pinnar ladugård och
stängsel åt dessa sina »kor». Vinca hade också

gjort i ordning åt sig en »lekstuga» i en
liten grotta, där hon samlat gamla
porslinsbitar till tallrikar och fat och där hon ofta
klädde med löv och blommor.

En dag hade hon fått följa med mor, då
denna gick i hjälp till en fru i
grannskapet. Den aftonen, då de återkommit hem,
var det första gången, som lilla Vinca inte
var fullt så glad som vanligt utan tyckte,
att hennes egna saker inte voro lika bra
som dem hon fått leka med hos de andra
barnen. Det föll henne väl icke in att
avundas dem, utan hon fann det helt
naturligt, att hon inte kunde få allt lika som
an-ra hade, men då hon följande morgon åter
satt ensam i sin lekstuga, utbrast hon dock
ofrivilligt: »Vad det måtte vara roligt att
ha så där många vackra saker!»

— Det kan du nog få, min lilla flicka!
hörde hon då plötsligt en röst viska, och då
hon såg upp, fann hon till sin häpnad, att
en skön, högväxt kvinna med fager dräkt
stod bredvid henne.

— Jag har ofta sett dig leka här och i
skogen, sade féen, och jag har sett dig vara
förnöjd med litet och hoppas därför, att jag
skall kunna anförtro dig en större och
rikare gåva, utan att du tager skada därav.

Härmed räckte hon den häpna flickan ett
litet vackert skrin, vilket skimrade i alla
regnbågens färger — men så snart Vinca
tackat henne, var hon försvunnen.

När flickan nu glad och förundrad
vände gåvan i sina händer, kom hon att
trycka på en fjäder, så att locket flög upp.

I samma ögonblick blev allting omkring
henne förvandlat. Hon satt ej längre i sin
lilla grotta utan i ett skimrande sagoslott
med praktfulla gemak. Hennes grankottar
hade blivit till hjordar av feta, brokiga kor,
och hennes barkbåt i bäcken var en
gungande båt med silkessegel, och
skogsblom-morna hade blivit doftande rosenbuskar i
vackra, vidsträckta trädgårdar, där fåglar
med granna fjädrar sjöngo ännu vackrare
sånger, än dem hon hörde i skogen. Hon
var ej längre ensam, utan en flock glada
barn i vackra kläder lekte med henne, och
de plockade tillsammans av de präktiga,
mogna frukterna i trädgården.

Det var inte underligt, om Vinca tyckte,
att det blev afton den dagen fortare än
vanligt, och hon längtade, att modern skulle
komma hem, så att hon skulle få visa henne alla
sina skatter och berätta hur roligt hon haft.

(Forts.)

-m-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free