- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
155

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27 (23 okt.) - Gossen, som ville bliva god i sitt hjärta. Av Farbror Frans - Tomtebrev

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

andra herrskapsjungfrur. Pojkarna ordade
om att bli kuskar, lantbrukare,
lokomotivförare eller fabriksarbetare. Alla ville de
arbeta för sitt bröd.

Men Nils skrev inte om något yrke. Han
talade i sin uppsats om att han ville bli
»snäll och god i sitt hjärta». Därför kom
han sedan att få heta »Pojken, som ville bli
godhjärtad».

Och det vackra öknamnet kom honom att
både bittida och sent välva de mera
ovanliga gossefunderingarna: »Hur skall jag bära
mig åt för att bli en god människa?»

*



Gamla Brita kom stultande vägen fram.
Nils och hon möttes.

— Goddag, mor Brita, sade gossen och
lyfte på mössan. En solglimt sken i
detsamma fram ur hans ögon.

— Goddag och tack skall du ha, gosse,
för att du är hövlig mot en gammal
gumma, svarade mor Brita.

Stygga barn voro eljest ofta näsvisa mot
mor Brita och narrade henne att brusa ut
i vanmäktig vrede. Därför satte hon ett
alldeles särskilt värde på pojkens hövliga
hälsning.

*



Då Nils fyllt femton år, kom han som
dagsverksdräng till torparens i Granbacken.

Det var en ung dräng det.

Trött och sömnig var han nästan jämt.
Tidigt uppe, det var nämligen lång väg att
gå fram till herrgården, och sent fick han
komma i säng. Ett slit var det för både
torparfar, torparmor och deras drängpojke.

Men inte glömde pojken därför, att han
ville bli en »godhjärtad» gosse.

Torparebarnen voro små, och inte kunde
de alltid få så god vård, som de skulle ha
behövt. Inte heller var kosthållet på torpet
alltid sådant, som femton års arbetspojkar
behöva för att växa sig starka och
duktiga.

Men Nils knotade inte. Alltsedan han
bestämt sig för att bli en god gosse, hade
han fått benägenhet för att tänka sig in i
andras känslor och tankar.

Och så kom han nu att tänka på
torparmor. — Har jag det tungt, så har hon det
tyngre, och om jag har det magert ibland,
så har hon det heller inte fetare. Och snäll
är hon, tänkte pojken.

Så började han att låtsas, att torparmor
var hans mamma och att barnen voro hans
egna småsyskon. De tyckte alla så mycket om

honom. Och vad gjorde det, om kosten var
mager ibland, då han kände det där ljusa
och varma i sitt hjärta, som lyckliga
människor — och inga andra — känna.

*



Nils vart stora karlen. Men alltid var
han glad och vänlig.

Sorgen gjorde nog sina påhälsningar också
hos honom. Han grät också han bittra tårar.
Men han knotade aldrig. Han tog både
glädje och sorg såsom sända från Gud.
Alltid tänkte han på att det fanns många,
som kunde ha större skäl än han att knota
och klaga men dock inte gjorde det.

På så sätt levde han lycklig till sin sena
ålderdom, ett föredöme för andra och
avhållen av alla.

_<££»_

Tomtebrev.

Jag minns inte riktigt,men jagharalldelesförmig,
att jag lovade er »brev snart igen», då jag sist skrev.

Jag minns inte riktigt, jag har så mycket i mitt
huvud just nu, må veta. Det är julklappstiden
som stundar, och då har alltid en tomtenisse
huvudet fullt av funderingar både om ditt och datt.

Men nu ha vi dock nästan slutfunderat, Nisse och
jag, och nu ha vi också alla edra vackra julböcker i
det närmaste färdiga. Somliga ligga i press på
tryckeriet ännu — andra ligga i press på
bokbinde-riet, och åter andra ligga färska och fina på våra
hyllor och vänta bara på att sändas ut till barnen.

Julklappen fyller i år 20 år, som ar en nog så hög
ålder för en tidning, men han är lika ny och
glad för det och har visst aldrig varit så vacker
förr, tror jag. Guldslottet med sin lilla näpna
sagoprinsessa i snöväder är väl förtjusande! Det
tycka åtminstone vi alla som sett det.

Lilleputt, ni har väl redan skrattat åt honom
tänker jag, är lika lustig som vanligt, rider på
sin stora, vackra skata och försöker se alldeles
lugn och kavat ut. Men nog tror jag och
mången med mig, att han är ganska rädd, där han
sitter. — Se, skator är inte mycket att lita på,
skall jag säga, och det förstår nog Lilleputt med,
så liten han är.

Trisse med sina katter, Tummetott på
kungatronen och Rosengull i bergakungens sal ha ni
säkert redan ropat både »ack» och »o» åt.

Ja, ännu ha ni endast sett omslaget till våra
böcker, men snart äro de som jag nyss sagt färdiga.

— Nu återstår bara att kila ut med dem, och det
göra vi, bara 1 nov. slagit sitt första timslag —
men inte förr. De första paketen, som skickas
ut, gå vanligen till — vet ni vart? Jo till
Amerika, till svenska barn där, som säkert längta ännu
mer efter sina tidningar, än ni här hemma kunna
göra det. Men det är långt till Amerika, och
därför måste paketen dit gå allra först.

Tack, för alla brev ni sänder mig! — jag har
som vanligt ej haft tid att besvara dem förr än
nu. Många av er ha bett mig tala mer om den
»lilla hunden sen i våras», den »hunden som du
hittade, Bisse», »om Petite».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free