Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 28 (30 okt.)
- Något om skrivtecknens uppkomst och utveckling. Av Algot Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Något om skrivtecknens uppkomst och utveckling.
Av Algot Jansson.
Stor är icke den kunskap vi ha om
forntidens folk och förhållanden, och ju längre
tillbaka i tiden vi följa människosläktets
öden, dess mindre blir denna kunskap, tills
allt försvinner i ett mörker i skogarnas natt.
Där står människan. Hon är inte mycket
högre än djuren. Hon lever i grottor. Hon
klär sig i djurhudar. Hon ser jättar, tomtar
och troll. I allt, som hon inte kan
förklara, spårar hon övernaturliga väsenden.
Det är sagans natt.
Tiden går. Århundraden försvinna.
Årtusenden gravläggas. Människor dö och
förmultna, men den ljusstrimma, som flämtar
i svaga människosjälar, blir starkare.
Människan gör uppfinningar. Hon förfärdigar
sig redskap, bygger sig bostäder m. m. Men
allt ännu vilar natt över tiden, och denna
natt viker först, då människan lär sig
uppteckna händelser ur sitt liv.
Skrivtecknets uppfinning betecknar
nämligen en vändpunkt i människosläktets
utveckling. Och med bokens historia vidtar i
egentlig mening den mänskliga bildningens
historia. Där vi finna skriftliga uppteckningar,
där kastas genast en ljusstrimma över
förhållandena, och sagogestalterna vika.
Men vi må dock ej tro, att boken strax
var sådan vi i dag se den, att skrivtecknet
från början hade sin fulländning. En stor
uppfinning göres sällan med ens, utan blir
det slutliga resultatet av en lång föregående
utveckling. Så är det också med boken.
Dess framträdande är en följd av många
betydelsefulla uppfinningar.
När vilden ville uppteckna en händelse,
så gjorde han detta i bilder. Han skrev
icke som vi ordet sol, utan han tecknade en
bild av solen. Och företog en hövding
med sin stam ett härnadståg, så tecknade
han en bild av hären. Vann han byte av
boskap, tecknade han en boskapshjord. Det
var en bildskrift, som i början var ytterst
ofullkomlig, varför den ej heller för
eftervärlden har någon större betydelse. Men
så småningom kom man till ordskriften.
Varje ord hade sitt tecken på samma sätt
som hos kineserna än i dag. Efter ordskriften
följde stavelseskriften, och denna
sistnämnda övergick slutligen i ljudskriften.
Varje ljud i språket fick sitt särskilda tecken.
Om du redan läst historia, så har du
fått höra, huru egypterna, det folk, som i
en länge sedan svunnen tid bodde vid
Nilfloden i norra Afrika, hade ett egendomligt
skriftsystem, hieroglyfskriften. Den var
i början en bildskrift, men utvecklades så
småningom till ljudskrift. I de egyptiska
gravarna och templen finnas dylika
skrifter.
Du har kanske också hört om den skrift,
som utbildades hos babylonier och assyrier.
Det var den s. k. kilskriften. Man intryckte
med ett trekantigt stift kilformiga figurer i
lertavlor, och dessa lertavlor brändes sedan,
så att de blevo hårda som sten samt
förvarades som böcker i ett bibliotek.
Från dessa uråldriga skriftformer har vår
bokstavsskrift uppstått. Fenicierna utbildade
ljudtecknen och förde dem till Europa. Och
hos våra förfäder möta vi dem i en form,
som kallas runor. Runorna voro i äldre tid
24, det yngre runalfabetet åter bestod av 16
tecken.
De skriftliga uppteckningar, som blivit
funna, ha alla en stor betydelse för
historieforskningen. Möta vi dem i egyptiska
gravar och tempel eller i assyriska och
babyloniska »bibliotek», så tolka lärda män deras
innebörd, och vår kunskap om dessa
uråldriga folk riktas. De ha sålunda redan
då gjort mänskligheten en tjänst. Men den
största betydelsen få skrivtecknen, då man
börjar förfärdiga böcker, d. v. s. då man inte
mera nöjer sig med att skriva på lertavlor
eller stenskivor eller papyrusblad eller
pergamentrullar, utan då man lär sig förfärdiga
papper och skriva därpå.
Under medeltiden skrevo munkarna
böcker. De präntade sirliga och vackra
bokstäver, och stundom försedde berömda
konstnärer dessa böcker med bilder, vackra
teckningar. En sådan bok blev därför ett
konstverk, men den blev också dyr, ja, så dyr,
att man kunde betala en bok med ett helt
jordagods. Boken var då endast för de rika.
Så kom Gutenberg med sin uppfinning.
Man började trycka böcker, trycka dem i
tusental. Boken blev tillgänglig för alla. Och
nu är boken bildningens förnämsta befordrare.
Genom den kunna vi tala med
mänsklighetens största personer, vi kunna tala till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:30:32 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fsbt/1912/0168.html
