Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL. Jag tycker också, att man aldrig ska’ utmana det
onda. Vem kunde det vara som skratta’ så fult!
VENDLA. (Som slagit båda händerna för ansiktet).
Rövaren, rövaren var det. —
JENNY. Hur ska’ vi nu våga gå hem?
JOHN. Aldrig kunde jag tro att ni allesammans sku’ vara
så förfärligt enfaldiga. Förstår ni inte, att det var ekot.
ERIK. Det var ett underligt eko, som skrattar, fastän
ingen skrattat förut.
JOHN. Det ljöd så bara för edra har-öron, dumbommar.
Seså, nu går vi hem. Men det’ säger jag, att jag inte tänker
lotsa er ut frän skogen, om ni ser så där jämmerliga ut. Minns
att ni är svenska pojkar och flickor, som ska’ vara raska och
glada, och inte bli rädda om skatan skrattar, en smula.
Se så, giv akt! Upp-ställning!
(Barnen skratta).
ERIK. Han är skojig dendär John.
JOHN. Nu sjunger vi först en sång igen, så skogens alla
ekon och skator och rövare hör att vi äro duktigt folk, vi som
hör till Hoppets här.
(De sjunga): (Mel.: Spring min snälla ren).
„För vårt fosterland
hjärtan uti brand,
hand i hand vi gå,
segervissa, då
Gud vår styrka är.
Leve Hoppets här!”
„Slita skall vår hand
dryckenskapens band.
Med ett väldigt tag
svänga vi i dag
modigt vårt gevär.
Leve Hoppets här!”
JOHN. Framåt marsch! (De gå).
AXEL. Du går ju orätt, John! Det var därifrån vi kom.
(Visar åt ett annat håll).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
