Fänrik Ståls sägner. Med teckningar af A. Malmström / 24 (1886) Author: Johan Ludvig Runeberg With: August Malmström - Tema: War, Russia Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löjtnant Zidén

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Der stod Tutschkoff med ett tusen man, sex hundra blott hade de. »I tre kolonner vi rycka fram», skrek öfverste Fahlander, »hvem hinner främst af de tre?» De orden hörde löjtnant Zidén, vasserra, det märktes snart. »Framåt», så ropte han, »flinka ben, hurra, mina vasagossar, karl den, som i dag tar fart!» Det var visst icke den första gång, han ropat till folket så, men aldrig hade i sådant språng så blindt han tillförne rusat mot fiendens hop som då. Förr’n någon annan till anfall kom, tre djupa sår han fått. Då bröts hans kraft, och han såg sig om, såg efter, hvad hjelp han hade, hur tappert hans bussar gått. Han sjönk till jorden, han såg och såg; det var som förtrolladt, nej! Hans gamla korpral vid hans sida låg, hans enda vasagosse, de öfriga såg han ej. Kolonnen kom, den kom helt när, han fäste på den sin blick: »Mitt folk skall väl finnas i hopen der?» Förgäfves, han såg platt ingen, hans tålamod förgick. »Nu rycka de andra i seger fram, och de mina synas ej än. Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, nu blefvo de efter igen.» Det hörde hans gamla korporal, slog döende ögat opp: »Håll in, herr löjtnant, med sådant tal, ej höfs att om skam här orda, ni förde en tapper tropp! Gud gifve, att alla som vi ryckt an, då vore så mången ej fäld. Nu hafva vi fallit till sista man ty den främsta var vasaflocken, och på oss gaf fienden eld. Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer, sen ni ropat en gång framåt; men vi hörde er röst, och vi följde er, och förr blef ingen efter, än han stupat på ärans stråt.» Då höjde löjtnanten ännu sin arm, der på blodiga sanden han satt, hans anlet sken, hans sårade barm steg högt i dödsminuten, han svängde sin slitna hatt: »Och föllo de alla för ädla sår, förrn någon dem sprang förbi, och voro de främst i sin löjtnants spår, hurra, det var flink manöver, nu dö vi som herrar, vi!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>