Fänrik Ståls sägner. Med teckningar af A. Malmström / 29 (1886) Author: Johan Ludvig Runeberg With: August Malmström - Tema: War, Russia Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Dufva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den gamle Dufva häpnade och gret helt rörd en tår, och Sven, han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår. Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi, och utan prut blef han rekryt vid Dunckers kompani. Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, det var en lust att se derpå, det gick på eget vis. Korpralen skrek och skrattade och skrattade och skrek, men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek. Han var visst outtröttelig, om nå’nsin någon ann’, han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann; men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom, tog höger-om och venster-om, men ständigt rakt tvärt om. Gevär på axel lärde han, gevär för fot också, att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå; men roptes skyldra, fälde han som oftast bajonett, och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt. Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring. En hvar, befäl och manskap, log åt detta underting; men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut och väntade på bättre tid, — och så bröt kriget ut. Nu skulle truppen bryta upp, då blef i fråga stäldt, om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält. Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så: »Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.» Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han, fick vara dräng, der man höll rast, soldat, der striden brann; men slåss och passa upp gick allt med samma jämna ståt, och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt. På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på; man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å. Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång, der stod en liten förpost nu, knapt tjugu man en gång. Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott, låg den i ro, se’n det var gjordt, långt skild från hugg och skott, tog för sig i en bondgård der allt, hvad den kunde få, och lät Sven Dufva passa upp, ty han var med också.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>